God fortsättning på Julen

Jag hoppas att ni alla hade en riktigt trevlig och mysig jul med mycket kärlek. Min julafton började inte så bra, men slutade dessto bättre. Jag väntade ett julklappspaket från min familj så på julaftons morgon åkte jag till postkontoret i Puerto Angel. Där var det dock stängt, men i affären bredvid uppmanade de mig att åka till Pochutla för mannen på posten hade tydligen tagit med sig mitt paket dit. Jag frågade mannen i affären bredvid om han var alldeles säker på detta, eftersom jag har många erfarenheter av att mexikanare väljer små vita bekväma lögner för att försköna sanningen istället för att vara uppriktiga. Han sa att han var säker så jag begav mig till Pochutla full av förväntan över att få mitt paket. När jag kom fram så hade de ett paket, MEN det var till restaurangen! Mitt efterlängtade paket hade inte kommit ännu, så jag åkte lite moloken tillbaka till Zipolite. Vi lyckades ändå få till en trevlig eftermiddag med en liten julklappsutdelning vid våran vita lilla julgran. Till och med Punk-A och Choko fick varsin liten klappis. På julaftons kvällen hade vi knytkalas på Piña med mycket och god mat. Vi startade tidig kväll med förberedelser och sedan, som hör julen till, blev vi alla proppmätta. Vi avslutade med en runda på stranden för att dricka lite hemmagjord glögg och sedan gick jag mätt och glad och lade mig i sängen.

Tänk vilka olika verkligheter vi lever i beroende på var vi bor och har vuxit upp. Jag och alla andra svenskar startade julen den 24 på morgonen. Det är förmodligen bara skandinaviska kristna länder som firar julafton hela dagen den 24. I övriga världen börjar julafton den 24 på kvällen och fortsätter hela dagen den 25. Och det är klart, det låter relevant, man firar aftonen den 24 och dagen den 25. Men ändå, vad tråkigt att inte alla kände julaftonen hela dagen. Fast å andra sidan fick jag julaftonkänsla både den 24 och den 25.

Feliz Navidad

God Jul och ett riktigt Gott Nytt 2011

Önskar Petra, Leo, Punk-A och Choko

Julstjärnor och Geografilektion

Idag har jag varit i Pochutla och julhandlat. Inte några paket, utan massor av julpynt som jag ska pryda restaurangen med. Två julstjärnor, en vit liten julgran med röda och guldiga julgranskulor och en hel del glitter. Jag småpratade lite med en nyfiken ung tjej som hette Belem och som jag köpte julstjärnorna av. Hon undrade varifrån jag kom och vilket språk jag kunde prata. När jag sa att jag är från Sverige hade hon inte den blekaste aning om var det konstiga landet låg. "Ligger det nära Chile?". "Nej, i Europa så långt norrut som man kan komma", svarade jag. "Hur tar man sig dit?", undrade hon då. "Över tio timmar med flyg". Hon gapade när jag sa det där med flyget och jag kände mig nästan som ett ufo, åtminstonde väldigt, väldigt exotisk. Hon var jättegullig och trevlig och jag kände mig nöjd att jag hade fått lära henne lite geografi.
Det kändes lite knepigt att vandra omkring i 30-gradig värme bland alla julsaker. Jag hade gärna åkt hem under två veckor för att fira julen hemma med familjen, snön och kylan.

                   

Min kamera har tyvärr gått sönder. Den går att använda men man måste peta upp linsen med hjälp av en sax eller dylikt varje gång så det blir lite drygt och tidskrävande. Det blir nog inga spontanfoton framöver. Bilden ovan är tagen för ett tag sedan. De håller på att bygga ett hotell på stranden och jag fick svindel bara av att se mannen som stod och målade alldeles för högt och alldeles för osäkert. För tusan, han hänger ju nästan halvvägs utanför! 

Martín Reyes Hernández

Martín Reyes Hernández. Så heter den här underbara killen som just nu är på Piña Palmera för rehabilitering. När Martín ler sitt pillemariska leende blir jag nästan alltid alldeles varm innombords. Han utstrålar glädje, allvarsamhet och humor på samma gång. Igår mötte jag honom på gatan och vi tog sällskap en liten bit. Jag kom då på idén att jag skulle kunna berätta om honom i min blogg, eftersom jag tycker att han är en liten pärla. Idag gick jag därför till Piña och frågade Martín om han ville vara med i min blogg och berätta om sig själv. Han lös upp som en sol och sa genast ja.

       

Martín har en medfödd genetisk skada i lillhjärnan som ger honom ataxi, det vill säga koordinationsstörningar. Ataxin innebär att han har otroligt dålig balans och stora svårigheter med att gå. Även hans syster, Abi, har samma funktionshinder som honom själv. Martín Reyes Hernández är 22 år och kommer från Santa María Huatulco. Hans föräldrar är skilda så han och Abi har vuxit upp omväxlande hos sin mamma och pappa. Mammans nya man har inte behandlat varken Abi eller Martín bra så de har den mesta och framför allt den senaste tiden valt att bo hos sin pappa och hans nya familj.
          Martín kom till Piña första gången den första februari 2002. "Piña är en väldigt bra plats för att söka självständighet. När jag kom hit visste jag inte att sätta värde på mig själv. Jag visste inte vad det innebar att arbeta och tjäna pengar. Jag visste inte om mina mänskliga rättigheter, hur jag skulle be om hjälp eller till exempel prata och ta kontakt med myndigheter. Här öppnades en helt ny värld upp som jag inte visste om.", berättar han och det märks att Piña har betytt väldigt mycket för honom. Han är noga med att påpeka att det för honom är viktigt att han får hjälp, men också att han får ge någonting tillbaka, för att kunna känna sig självständig och kunna bidra med någonting.
          Just nu studerar han en datakurs i Huatulco. Han har gått klart ungefär motsvarande lågstadiet och har som mål att forsätta studera och gå klart grundskolan. "När jag kom till Piña tänkte jag att det inte var någon idé att studera mera, men nu har jag lärt mig att det aldrig är för sent att studera. Det är aldrig försent att lära sig någonting nytt." Han kämpade hårt för att övertala sin syster Abi att komma till Piña eftersom han visste hur bra det var. Hon ville dock inte följa med, men till slut så lyckades han och för två år sedan då jag arbetade som volontär var de båda på Piña för rehabilitering. "Jag hade som ett personligt mål att lyckas med att få hit min syster, och jag lyckades. Nu har jag som mål att lära andra personer med funktionshinder allt som jag har lärt mig."
          Martín är en förebild för alla personer med eller utan funktionshinder. Han trotsar sin egen rädsla och de åsikter som människor ibland kan ha om personer med funktionshinder. Han har fått höra många fula ord som skrikits efter honom då han har gått, eftersom han har så dålig balans och många tror att han är full när han går och vinglar. Han ramlar också stup i kvarten då han ibland tappar balansen helt. Trots detta fortsätter han att gå, han vill inte att hans egen rädsla för att ramla eller vad andra tycker ska hindra honom i någonting.

Julbord

Idag har vi haft julbord på Piña Palmera. Var och en tog med sig traditionell julmat från sitt eget land, som ett knytkalas. Jag gjorde en Janssons Frestelse som blev riktigt mumsig. De andra svenskarna hade gjort rödbetssallad, risgrynsgröt och knäck. Jag åt så att jag blev alldeles proppmätt och helt ärligt så var den svenska maten allra, allra bäst. Lite livemusik av Mariano och hans vän blev det också. En lyckad och trevlig dag. Senare, efter att min mage hade bearbetat all julmat som lagt sig som en liten klump i magen, gick jag till stranden och sprang med Choko. PunkA följde med ett litet tag och återvände sedan hem. Henne kan man alltid lita på. Om hon inte springer precis bredvid så är hon i närheten eller så traskar hon snällt och fint hemåt. Inga hyss, inga otyg. Som Choko! Han tänker banne mig bara på en enda sak. En riktig tonåring är vad han är. Jag släppte honom lös på stranden och han skuttade runt lite som han tyckte. Jag sprang iväg utan honom och när jag hade vänt tillbaka och tänkte att jag skulle ta med honom hem så var han puts väck. Jag gick tillbaka till Buon Vento för att se efter om han hade sprungit hem. Men icke. Jag fick traska tillbaka igen till stranden och leta och då fann jag honom. Jag skällde lite på honom så att han hängde med huvudet hela vägen tillbaka.   

"Natten går tunga fjät"

Lucia är den tradition och högtid jag tycker allra bäst om. Inga måsten, ingen konsumtion. Bara kärlek, värme och familjemys. I söndags bjöd Piña Palmeras volontärer in mig på Lussevaka. Och jag upplevde för första gången här en aningens gnutta julkänsla! De hade bakat mjuk pepparkaka och gjort glögg. Mumsandes på kakan och med en kopp glögg i handen tittade vi på Narnia, en passande julfilm med mycket snö. Igår firade vi Lucia. Utklädda till strandraggar-tärnor i flip-flops och shorts eller annat vitt plagg tågade vårt hippie-Luciatåg runt och spred glädje, värme och kärlek. Och det lät faktiskt riktigt vackert. Jag minns när jag var här för två år sedan att jag skämdes över vår falska sång. Men i år så fick vi till det. Vi bjöd sedan på torra lussebullar och goda pepparkakor. Jag läste förresten på Wikipedia att Lussekatten ursprungligen kommer från Tyskland. Lucifer, djävulen, ansågs symboliskt finnas i kattens skepnad och gav barn stryk. Jesus fanns symboliskt i ett barn som delade ut bullar. För att skydda mot den ljusskygga Lucifer gjorde man bullarna gula med saffran och döpte dem till Lussekatter. Under 1800-talet började man i Sverige göra lussekatter i samband med Luciahögtiden.



Puss, puss, puss

Jag har ett litet handikapp jag lider av här. Ett socialt puss-handikapp. Jag vet inte när, var och hur man ska kindpussas. Hur många gånger? På höger eller vänster kind? Eller på båda två, men vilken kind börjar man med i så fall? Det verkar omöjligt för mig att förstå den sociala koden när det gäller kindpussandet. Mexikanarna pussas en puss (har glömt vilken sida) och italienarna två. Spanjorerna också två fast de byter och börjar med motsatt kind mot vad italienarna gör. Fransmännen är värst, de pussas tre gånger (som tur är har jag inte träffat på någon här)! Det är inte så konstigt att en reserverad svenska blir alldeles förvirrad i allt detta pussandet än här och än där. Här är man också utomhus jämt och då blir det ännu svårare. Kommer man hem till någon då är det mer givet, man kliver in genom dörren och det är då pussen ska komma. Jag har varit med om alldeles för många pinsamma pussmissförstånd. Tvekande "ska jag eller ska jag inte" eller munkrock då en (läs jag) pussar på fel sida och man krockar. Så jag har bestämt mig för att jag pussas inte alls. Förrutom då jag står i närheten med Leo, då härmar jag honom rakt av, pussar de som han pussar (och även männen som han skakar hand med, så mycket förstår jag faktiskt). Igår valde jag dock att kindpussa en norrman. Det var väl den nationalitet jag verkligen inte hade behövt pussa! Jag och Leo gick till ett kafé och fikade och träffade denne trevlige norrman som vi känner. Eftersom jag alltid härmar Leo i dessa sociala sammanhang och han gjorde handskakning så for jag upp (han är väligt lång och stor denne norrman) och pussade honom lite tafatt på kinden. Det känns helt enkelt aldrig helt naturligt när jag ska kindpussas, jag har inte vuxit upp så och det kommer förmodligen aldrig bli naturligt. Jag hejar på alla och ler istället, det borde väl vara artigt nog.

Jag tror jag nämnde att vi har höns och en tupp, och faktiskt finns där även en and eller anka (jag är inte så bra på fåglar). Hur den har hittat dit det kan man fråga sig, men den ser ut att trivas och blir accepterad av de andra. Tuppen brukar jag höra om nätterna ibland när den gal. Den gal ikapp med grannens målbrottstupp. Det låter riktigt falskt, jag börjar nästan skratta mitt i natten. Våran tupp gal däremot rent och fint och högt. Det är lite mysigt att kliva ut genom dörren och mötas av våra höns, det känns liksom väldigt "mitt i naturen" aktigt. Våra hönor hade lagt tre ägg under natten eller gårdagen. Bilden ovan är tagen nu i morse när jag håller ett av dessa ägg. Jag vet, jag ser väldigt from ut, som om jag är heliga Maria och håller i Jesus barnet ungefär.  

Tacos

Det här med tacos är lite intressant. Mexico är ju tacosens moder, och som här äts tacos! Men en mexikansk tacos är knappt en gnutta lik våra svenska tacos som är mer tex-mex inspirerade från USA. Här serveras man flera små, små majsmjöls-tortillas obligatoriskt fyllda med koriander, lime, lök plus något valt tillbehör. Stark chilisås får man ta på själv efter eget önskemål. Taco betyder bunt eller kloss, ett vettigt namn eftersom man äter det så.  Majstortillan finner man i eller som tillbehör till alla mexikanska rätter. Burritos, chilaquiles och enchiladas är några exempel på rätter med majstortillan. Min favorit är dock tacos, mums!

De senaste dagarna har jag suttit mycket framför datorn. Jag har översatt och redigerat Buon Ventos meny. Blir så tjusigt så. Det har också blivit lite arbetssökande inför den kommande verkligheten i Sverige. Arbiggan har dragit sig tillbaka så det har inte blivit några fler insändare. Igår hade vi en liten minikurs i svenska. Cece ville lära sig någonting. Jag tänkte att "Hur mår du?" och svaret "Bra" kunde vara lämpligt. Han behöver öva lite helt klart. Det lät ungefär "hor or ro?". Då ryckte Leo in och lärde Cece hur man egentligen ska uttala "Hur mår du?" och sa att "hor mor do?" säger man faktiskt. Så medan italiano Nr 1 lärde italiano Nr 2 svenska stod jag och skrattade vid sidan om. Cece har nu stora planer på att öppna en pizzeria i Sverige och sjunga italienska sånger för sina kunder och passa på att öva upp sin svenska lite mer. 

Argbiggan är i farten

Jag går och väntar på att få arbeta på Casa Bichus underbara SPA. Det är turistfattigt i området just nu så jag är inte så förvånad att de ännu inte har ringt. Men det börjar krypa i benen, jag vill uträtta någonting. Tänk att jag trodde aldrig att jag skulle längta efter att få arbeta! Men det är det jag gör. Tålamod är dock en mycket bra egenskap att ha eller att öva upp om man inte har den naturligt. Jag tror att det kan bli mycket att göra vid jul och nyår så jag får hålla ut ett litet tag till. Alldeles säkert kommer i princip alla hotel vara fullbokade och förhoppningsvis vill alla som bor på Casa Bichu ha behandling.
          I min tålmodiga väntan sysselsätter jag mig bland annat med att skriva lite smått ilskna insändare till tidningar. Jag vet, lite pinsamt är det faktiskt och egentligen tycker jag inte alls om att erkänna detta. Insändarskribenter för mig är oftast lika med arga gamla bittra tanter och farbrödrar som klagar på hundbajs på vägarna, eller att människor går på fel sida av gångvägen. Jag vill helst inte identifiera mig med dessa, inte riktigt ännu. Men, att publicera är ett mycket effektivt sätt att få respons och debatt och det är det som är min tanke. Mina insändarattacker går alltså ut på att skapa en debatt om mitt yrke som sjukgymnast. Det verkar nämligen som en del har fått för sig att det behövs sjukgymnaster och att det kommer att vara ett bristyrke om fem år. Det senare är Sacos nya framtidsprognos. Hoppas att det stämmer. Jag är dock mycket skeptisk och har därför börjat att reagera och agera. Till skillnad från många andra som reagerar men inte agerar. Reagera är, precis som det låter, ett förstadie till agera.
          Jag som själv är sjukgymnast vet att det är otroligt svårt att få jobb inom min yrkeskategori. Nyutbildade är ofta arbetslösa eller hoppar runt på vikariat. Medierna får för sig en sak och tar inte reda på fakta på ett korrekt sätt och vips så har man publicerat en sanning som enligt mig är väldigt relativ. Sacos prognos är just en prognos och grundar sig på en massa antaganden. Pensionsavgångar är det enda konkreta i deras rapport. Enligt högskoleverkets rapporter om etablering på arbetsmarknaden kan man läsa att sjukgymnaster har haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Av examinerade 05/06 hade bara 67 procent etablerat sig på arbetsmarknaden. Det tål att jämföras med läkare som hade ett etableringstal om 96 procent och sjuksköterskor 82 procent. Det är ingen som nämner dessa siffror som trots allt baseras på fakta som inhämtats historiskt och alltså borde väga betydligt tyngre än framtidsprognoser.
          Det pratas fortfarande om att starta en ny sjukgymnastutbildning i Växjö. Jag tycker att vi sjukgymnaster måste börja protestera mot sådana planer och förmedla den verklighet som råder. Vi har konkurrens så att det räcker. Ännu mer konkurrens skulle påverka vår löneutveckling och status på arbetsmarkanden negativt. Ja, det var åsikter så att det räcker för idag och en tid framöver.

Igår hade vi en heldag vid en pool som ligger här i Zipolite. Jag har nu konstaterat att Leo är en tvättäkta grillnörd som älskar att grilla. Det verkar vara själva elden som är det roliga. Han står i timmar och petar in de rätta pinnarna på de rätta ställena. Nu när jag tänker efter så kommer jag ihåg att även den svenska sommarens engångsgrillar blev ett grillprojekt för honom. Även där gick det att peta, ändra och förbättra. Eventuellt stoppa dit lite papper eller dylikt. Igår var det en lagom dos grillstund och tid vid poolen och en väldigt trevlig dag. Vi hade nämligen tagit med oss kol. Sist gjorde vi (läs Leo) en eld av två stora brädbitar. Innan dessa brädbitar hade tagit eld och slutligen blivit till kol så hade hela fyra timmar förflutit och skymningen började anas. En timma till för köttet som skulle grillas och sedan åt vi precis innan mörkret tillsammans med myggorna. Det gick bra och var trevligt det också, men jag föredrar ändå grillning med kol.

Musik, öronakupunktur och Pochutla (igen)

Idag har jag och Josefin varit i Pochutla, det blir andra gången denna veckan för min del. Idag var det inte lika fridfullt som sist. Vi åkte Camionetas och chauffören körde som en galning så jag blev åksjuk. Vi fick i alla fall uträttat det som var tänkt och det får vi vara nöjda med. Väl hemkommen till trygga och lilla Zipolite stack jag Josefin med nålar i öronen (öronakupunktur). Hon har varit krasslig i en vecka och är rejält förskyld. De nålar jag satte dit igår hjäpte så vi upprepade den behandlingen. I övrigt har jag inte så mycket mer att tillägga. Vi trivs väldigt bra i huset och Walter är en toppenroomie. Choko har inte gjort några framsteg med "Ligg", fastän jag har försökt med kött. Det borde ha fungerat tycker jag, men det kanske behövs mer för att muta honom till att lära sig någonting. Jag kan delvis förstå hans tröghet för han har varit med om mycket i veckan. Under några kvällar hade han ett liten äventyr med en honhund och utav detta uppkom ett triangeldrama som urartade i ett slagsmål mellan Choko och en annan hanhund (förmodligen hans far) och han blev biten precis invid ögat. Det ser dock ut att läka fint. 

Igår var det stor musikkväll här på Buon Vento. En riktigt duktig artist vid namn Marianne Aya Omac spelade och hela restaurangen fylldes med människor som beundrat lyssnade på hennes mäktiga röst.

Slottet

Gårdagens shopping i Pochutla var riktigt lyckad. Jag fick iväg mina julklappspaket och uträttade en hel del andra ärenden. Det var inte alltför varmt och jag hade tur och timade in camionetas så jag slapp vänta alltför länge. På vägen hem hade jag en intressant diskussion tillsammans med en skolflicka i elvaårsåldern och en man över sjuttio. Skolflickan berättade att hon och hennes syster gick i en privatskola i Pochutla som kostade hennes föräldrar ungefär två tusen pesos per månad (lite drygt tusen kronor). Hennes föräldrar fick arbeta mycket för att kunna ha råd med detta. Det tål att tilläggas att de allra flesta aldrig skulle ha råd till detta ens om de försökte. Mannen kom från Pluma Hidalgo, en stad i bergen några mil inåt landet. Han var på väg att besöka sin bror som bor i Zipolite. Det var stundtals svårt att höra vad han sa eftersom han saknade både en och två tänder och pratade otroligt snabbt. Jag uppfattade ialla fall att han var väldigt besviken och kände stor sorg över mexicos politiska styre både historiskt och så som det är idag. Han berättade att han nyligen fått reda på att han har en cancer i strupen eller bröstet. En operation skulle kosta honom 40 000 pesos vilket han inte hade råd med. Diskussionerna fick mig att tänka på hur bra vi har det i Sverige. Vi föds alla med silversked i munnen. Vi behöver aldrig bekymra oss över att ha råd med skola och sjukvård. Det är någonting vi tar för givet. Det bara finns där. Jag skulle önska att vi kunde uppskatta det lite mer och framför allt att det är ett system som vi kan få ha kvar länge, länge. Jag tycker att skola och sjukvård ska vara lika för alla individer i samhället. Att privatisera detta innebär alltid och helt naturligt att vinstintressen kommer med i bilden. Bort med dessa privatiseringar, de kan få driva vinstdrivande företag på annat håll!

Efter min lyckade Pochutladag flyttade vi in i huset. Jag häpnade när jag klev in genom dörrarna. Det är som ett slott! Fint klinkersgolv, MYCKET vatten i duschen, myggnät vid varje fönster och rent och fint. På trädgården har vi fått några husdjur på köpet, en tupp som gol så att det ekade i byn i natt och några hönor. Vi sov där utan Walter inatt. Jag gick hem tidigare än Leo och det kändes lite ensligt i det stora huset. Stegen ekade när jag gick omkring därinne. Jag tror det kommer bli bra sällskap med Walter i huset när Leo jobbar sent. Han verkar faktiskt lite upptrissad över den här flytten och tar det på stort allvar. Han har redan frågat Leo hur vi ska göra med städningen och mig frågade han idag om det var lugnt och stilla där inatt. Helt rätt saker att fråga om enligt mig! Det bådar gott inför framtiden. Han kanske kan ha lite italienskaklasser med mig (det går ju inte så bra för mig och Leo gällande det svensk-italienska språkutbytet).

Morgonskolan har återupplivats

Efter cirka två veckors lov har vi nu återupptagit Morgonskolan. Speciellt Choko har mycket att lära och är i stort behov av att träna sitt intellekt samt öka sin sociala kompetens gentemot människan. Att kissa på en människa är till exempel inte ett socialt accepterat beteende. Jag vet inte precis om Morgonskolan kan lära Choko just detta, men ökad disciplin kan inte skada. Morgonskolan idag innehöll repetition av "Tass"" följt av introduktion av "Ligg". PunkA kan Ligg sedan innan, men idag blev det lite mycket för henne och hon blandade Ligg och Tass lite som hon ville. Ungefär som mitt ena syskonbarn gör när hon läser så gissade PunkA innan hon visste och då blev det ju naturligtvis helt fel. Det ordnade dock upp sig på slutet och både Tass och Ligg såg bra ut. Choko fattade inte alls Ligg, istället kom tassen. Han drar till med tassen i alla tänkbara lägen numera (kan inte låta bli att känna mig lite smickrad). När jag försöker få honom att sitta innan jag sätter på kopplet förstår han ingenting, men tassen, ja den kommer den. Som jag ser det har Choko några grundläggande brister som måste tränas upp under Morgonskolan och även utanför klassrummet:
1. Han lyssnar inte.
2. Om han mot all förmodan lyssnar så ignorerar han.
3. Han kan inte kommandot "Sitt" om inte mat är med i bilden.
Dessa grundläggande problem grundar sig i dålig attityd helt enkelt. Det ska vi ändra på! Jag tror att om vi får bukt på dessa attitydproblem så kommer han att kunna lära sig väldigt avancerade konster, han kanske till och med skulle kunna bli en cirkusstjärna.

Imorgon ska jag, ve och fasa, åka till Pochutla och fixa det sista med julklappsköpen. Jag har definitivt varit med om roligare shopping. Pochutla för mig är lika med varmt, jobbigt, åksjuka och kaos. På eftermiddagen flyttar vi in i nya huset. Valter släppte idag nyhetsbomben att han snarkar! Jättehögt! Jag döör, jag som är så megakänslig för ljud råkar alltid hamna granne med någon jobbig discopojke, kines som flyttar möbler hela natten eller något annat ljudligt. Och nu ska vi bo med snarkValter. Hoppas han snarkar tystare än han tror, eller att de har väldigt tjocka väggar.

Jag, Choko och PunkA var ute och sprang vid solnedgångstid idag.

Strand, hängmatta, hus och massage

Idag har jag och Josefin haft en riktig slappardag. En dag långt ifrån adventsmys, men mysig ändå på ett annat sätt. Vi gick ner till stranden och slängde oss i två hängmattor, beställde två milkshake och låg i flera timmar och tittade upp på himlen och lyssnade på havets brusande vågor. Vi var lite trötta efter gårdagens kväll som innehöll en avskedsfest för en volontär samt lite senare, när Leo stängt restaurangen, även en bröllopsfest. På avskedsfesten hade vi knytkalas och gjorde upp en eld på stranden, riktigt mysigt.

Nu är projekt bostad och arbete i princip färdigt. Jippiiii! Jag fick jobbet på Casa Bichu! De ringde redan i torsdags och sa att jag skulle komma för att observera en massage på fredagen. Jag fick träffa de två kvinnor som redan jobbar i SPAt, Berenice och Sara, och de var väldigt trevliga. De masserade sedan ett par. Det är ett otroligt fint SPA, men de har inte riktigt varit ergonomiska i planeringen. Massagebänkarna var de bredaste jag någonsin sett (det är skonsammare för massörens rygg att ha smala bänkar) och när man masserar ett par så står bänkarna i ett alldeles för litet rum. De står så nära varandra att det inte får plats två personer emellan på samma gång. Man måste alltså arbeta samstämmigt och utföra nästan på pricken likadan massage. Men, jag kan ta det med den utsikten, det fina fräscha SPAt och dessutom, som det verkar, trevliga arbetskamrater. På lördag fick jag sedan komma och göra min provmassage. Varje gång jag kommer dit frågar de efter identifikation (vilket jag alltid glömt att ta med mig) och ber att få ta min väska. Sedan släpps jag in av vakten som följer mig fram dit jag ska. I lördags fick jag först prata med chefen på kontoret. Han berättade att det var revisorn jag skulle få utföra min provmassage på. Han godkände min massage och gav till och med rejält med betalt fast han inte behövde plus en bugning och artig kyss på handen. I fortsättningen kommer Casa Bichu ringa mig då de behöver någon som masserar, jag åker dit, gör en behandling, fixar lite i SPAt och åker sedan hem igen. Det ligger dessutom nära så det blir ingen lång restid. Om jag utför tio behandlingar så har jag tjänat in en normal månadslön här (absolut inte i närheten av en svensk månadslön naturligtvis). Jag känner att jag har fått ett oförskämt bra jobb och är väldigt, väldligt tacksam. Vi har också tackat ja till huset. Vi kommer flytta in första december om allt går som det ska. Valter ska vi försöka locka in i rummet på nedervåningen och så kan vi ta ett rum på övervåningen.

Efter mitt och Josefins hängmattehäng gick vi upp på ett fik uppe i bergen där man ser hela Zipolite strand. Vackert.

Los abbarotes - minilivsaffärerna

Jag ska berätta för er om de mataffärer som finns på byns huvudgata. Det finns totalt fyra stycken, två på vänster sida och två på höger. Den första till höger har en affärsinnhavare som älskar att spela på sitt bilspel han har utanför affären. Varje gång man kommer dit springer han fram och väntar otåligt på att få betjäna för att sedan springa tillbaka till sina kompisar och spela vidare. Första affären på vänster sida har istället en TVsåpaberoende affärsinnehavare. Snett upp i taket har han en liten TV som han ser på när han står bakom disken, helt uppslukad av sina olika såpor han följer. Oftast helt okontaktbar. En dag kom jag dit, ställde mig framför disken och bad om myggmedel som finns bakom disken. Ingen reaktion, han fortsatte att stirra snett bredvid mig upp mot Tv:n. Jag försökte igen med lite högre röst och då kom han tillbaka till verkligheten, fumlade fram myggmedlet, tog snabbt betalt och tittade sedan åter på TV.n. Längst bort på gatan till höger finns den största matbutiken. Där är de allmänt otrevliga och tar titt som tätt turistpriser. Jag har tröttnat på deras ogästvänlighet så jag är lika otrevlig tillbaka samt har börjat fråga vad varje sak kostar när summan verkar orimligt hög. Jag tror det funkar. Längst bort mittemot på vänster sida finns så den sista butiken. Den är liten och det är inte så mycket folk som handlar där. Det passar damen i butiken alldeles utmärkt gissar jag. Hon är gammal, sitter på en stol och kan inte gå och hämta någonting om det skulle behövas. Hon jämrar sig istället allt som oftast om hur ont hon har i sina knän. Jag har fått höra samma historia några gånger nu.

På bilden kan ni se TVsåpamannens affär. Just i fotoögonblicket har han en kund han betjänar, men TV:n sitter innanför mittenpelaren och väntar på hans uppmärksamhet.

Lite framsteg

Nu har det hänt lite nyheter inom projekt arbete och bostad. Igår var vi och tittade på ett fint och stort hus med fyra sovrum, två vardagsrum, två badrum och ett kök. Det vore något det! Givetvis var detta stora hus något dyrt att hyra så efter en stunds funderande bestämde vi oss för att vi skulle kunna fråga Valter som också letar annat boende om han vill dela huset med oss. Valter är en italiensk skäggig man på 62 vårar. Den lugnaste och mest timide personen man kan hitta här tror jag. Han var intresserad så vi hoppas på det bästa; ett stort, fint, fräscht hus utan discogrannar och förhoppningsvis en skötsam Valter som roomie. Gällande projekt arbete har det tagit en ny vändning. Idag ringde jag åter till Casa Bichu och fick prata med "el director". Han bad mig komma dit på stört så det gjorde jag. Han var väldigt trevlig denne man och det visade sig att de faktiskt letade efter en person till deras SPA. Vi kom överrens om att jag ska göra ett arbetsprov i form av en massagebehandling på en klient. Först får jag komma dit en dag för att observera en behandling så att jag kan se hur det går till just på detta stället samt lokalisera mig inne på SPA-avdelningen. Sedan ska samma klient få en behandling till vid ett annat tillfälle som då utförs av mig. Om denne klient godkänner min massage så är jobbet mitt. Gäller att ladda för en dundermassage med andra ord.

Jag agerade lite paparazzi idag när jag såg denne man med en sådan ordinär frisyr. "Nämen går människan runt med en blond peruk!" tänkte jag. Leo hävdade dock att det var naturligt, vilket jag starkt tvivlar på. Möjligtvis någonting mittemellan, det vill säga naturliga dreads men med extremt blekt hår. Jag ska be mamma frisör om ett expertutlåtande imorgon.

Surf- och löpartävling i Puerto Escondido

Under helgen åkte jag och hela Piña Palmera gänget på en miniweekend till Puerto Escondido (betyder gömd hamn) för att titta på en internationell surftävling. En av volontärerena, Sara, och tre blinda män som arbetar på Piña, Rey, Mariano och Miguel Ángel, deltog också under söndag eftermiddag i en löpartävling. För att ta oss dit hade vi turen att få skjuts med en av volontärerna som har en jeep. Här finns det alltid tjärterum, så vi trängde in oss alla nio i bilen och åkte iväg. Väldigt trevlig bilfärd med härliga vindar och fläkt i ungefär tio minuter. "Fångad av en stormvind" i radion och upplevelsen hade varit fulländad. Efter en och en halv timma var jag dock helt tillplattad av blåsten och var tvungen att känna efter om öronen satt på plats när vi kommit fram. Håret såg ut som ett fågelbo och jag visste knappt vad som var upp och vad som var ner.

Söndag morgon gick vi upp tidigt för att se på surftävlingen med otroligt duktiga surfare. När man ser dem ta våg efter våg med enkelhet blir man riktigt sugen på att surfa. Fast jag vet att det inte är så lätt som det ser ut. Jag har nämligen sett betydligt fler nybörjare skvalpa runt i vågorna och då ser det inte så lockande ut kan jag lova. När stackarna väl har lyckats ställa sig upp på brädan efter 15 minuters kämpande och halvt drunknandes i vågorna, står de kvar i en kvarts sekund och faller sedan i ett mag- eller ryggplask ner i vattnet igen. Upp igen och om och om igen. Jag tvivlar därför starkt på att jag har tålamodet som krävs för att lyckas som surfare. Det får nog förbli vattenbrynsbadande för mig även i fortsättningen. 

På eftermiddag var det då dax för springtävlingen som startade och slutade i en liten liten park inne i staden. Det kändes långt ifrån surfturismen nere vid stranden. Sara och en Kanadensisk man som speakern benämnde för "brother" med stark mexikansk accent var de enda utländska deltagarna. Vi hade med oss en svensk flagga och eftersom de vid starten inte hade något att vifta med kom de på den geniala idén att de kunde använda vår flagga. Sverige och Mexico förenades således i denna löpartävling med svenska flaggan på topp vid start. Sara gjorde sedan stor succé när hon gick i mål på andra plats av damerna. Hon strålade av stjärnglans och helt plötsligt ville alla ta kort tillsammans med henne. Det lustiga var att även de utan kamera ville bli fotade ihop med Sara, och de bad inte ens om att vi skulle skicka korten, vilket ger mig starka misstankar om att de endast ville glänsa med henne i strålkastarljuset för ett ögonblick och kanske passa på att stå nära en svettig svenska.



Kalsongmännen

Nu har nudisterna fått konkurrens. Jag har döpt dem till kalsongmännen. På två dagar har jag sett tre män som gått på gatan (den enda som finns) I BARA KALSONGERNA. Nog för att det är varmt och att människor klär sig enligt ett slappt "mode" här, men jag tycker ändå att man kan kosta på sig ett par byxor i alla fall. En av dessa män såg jag mitt på dagen, men de andra två traskade runt på kvällstid och vickade med sina äckliga kalsongrumpor. Nu är det ju inte så att alla här är nudister, bohemer, kalsomgmän eller annat konstigt. De finns, men det finns också andra helt "vanliga" människor. Totalt sett är invånarantalet väldigt lågt så man ser dessa uddisar extra tydligt.
Nu ska jag gå ner i restaurangen och äta lite och sedan titta på cirkus som de har hyrt in (nej, inga djur). Jag skonar er från bild på kalsongmännen som jag också skonade mig själv från att fota. 

YogiYogi

Jag är precis hemkommen från en väldigt bra yogasession! Jag känner mig alldeles mjuk och härlig i kroppen. En kvinna som heter Brigitte har ett yogacenter, Solstice, i byn. Just nu har hon en utbildning för blivande yogainstruktörer och dessa studenter tränar på att ge klasser. Det är en sådan övningslektion jag har varit på. Jag gillar verkligen den här typen av yoga som Brigitte undervisar och praktiserar, som jag med min sjukgymnastkompetens skulle vilja kalla för terapeutiskt yoga. De använder många hjälpmedel för att underlätta övningarna. Till exempel något som kallas Mitra, en lång smal skummgummipinne som man i olika positioner lägger bakom ryggen i syfte att mjuka upp lederna. Efter en uppvärmning genom att utföra olika yogapositioner i serie börjar man göra övningar med eller utan dessa hjälpmedel. På så vis får man en skonsam och mjuk mobilisering, rörelse, i lederna och de mjukas upp. Även musklerna får sig en ordentlig stretch och en dos statisk styrketräning. Jag gillar också att det är lätta övningar som faktiskt alla kan utföra, man kan anpassa till hur stel man är. Yoga är alltså enligt mig ett utmärkt sätt att hålla kroppen hälsosam, mjuk och stark. Det finns inga genvägar till detta, utan kroppen behöver ständig träning och underhåll. Sitter vi stilla framför datorn så blir vi stela i nacke, rygg och höfter och gör vi ingenting åt det kommer smärtan som ett brev på posten.

Bilderna ovan är tagna från Loma Linda (betyder vacker kulle), där Solstice håller till. På övre bilden kan ni se en del av de hjälpmedel som används, Mitran samt små rullar av band som bland annat används för att kunna komma lite längre i en del stretchövningar. På nedre bilden ser ni den fantastiska utsikten från yogasalen. Man ser även andra hjälpmedel som används, här kuddar av olika storlek och form.
Om ni vill veta mer om Solstice: http://www.solstice-mexico.com/index.php

Pochutla

Större delen av denna dag har jag tillbringat i Pochutla, den närmsta staden från Zipolite. Mitt syfte var att inhandla lite julklappar att skicka hem till syskonbarnen. När jag kom dit var det redan mitt på dagen och stekhett. För att hämta krafter satte jag mig ner och åt en beställning med tacos och drack lite saft. Ett problem här är nästan alltid brist på växelpengar. Min mat kostade 20 pesos och jag hade bara en 200-lapp. Jag visste redan innan jag lämnade fram den att de inte skulle kunna växla den, men jag hade inga andra pengar på mig. Turligt nog så löste det sig genom att vi kom överrens om att jag skulle gå och göra några andra inköp och sedan komma tillbaka och betala. Det kändes bra att de gav mig det förtroendet. Med nya krafter efter tacosen begav jag mig ut i ett myllrande Pochutla på jakt efter mina klappar. Jag fick fråga om en speciell klädaffär flera gånger innan jag till slut hittade den inne i en marknad som låg helt gömd innanför en trång gränd. Väl inne i affären upplevde jag lite problem med storleksanvisningar. Jag har varit med om det förrut och vet att man inte ska lägga alltför stor vikt vid vad expediten säger om storleken. Så här lät det idag:

-Petra "Till vilken ålder passar detta plagget?"

-Expedit "Till vilken ålder vill du ha plagget?"

-Petra "Till 8 år"

-Expedit "Ja, men det är till 8 år"

Om jag sedan sa att jag vill ha ett plagg till en som är två år, då passade det plagget även till två år. Ja, ni förstår resonemanget. Jag stod nog ungefär en timma för att gissa ut storlekar eftersom jag inte kände full tillit till expeditens rekommendationer. Till slut blev det i alla fall inköp av två fina plagg, samt även införskaffning av myggmedel, lite ananas och en film. För att ta mig hemåt igen hoppade jag upp på en camioneta och tillsammans med massor av skolbarn, en hund och några till åkte vi mot Zipolite och blåste nästan bort längs med vägen eftersom camionetans flak saknade ett stycke vägg.  

Pochutla idag mitt på dagen. Varje måndag har de marknad och då är det fullt av folk precis överallt, värre än värsta julhandlarhelgen hemma.



Bubblan

Jag trodde att de gamla bilbubblorna hade gått i graven för längesedan. Här är de dock mer levande än någonsin. Vart jag än vänder näsan ser jag en söt liten bubbla stå, eller så hör man en som kommer och puttrar framåt. Jag undrade varför de är så populära här och fick till svar att det är för att Mexico hade en fabrik i Puebla, en delstat i mexico som ligger här i söder. Den sista orginalbubblan tillverkades 1978 i Europa. I Mexico startade produktionen 1964 och upphörde så sent som 2003. Sista lasset med bilar till Europa gick 1993, så där har vi förklaringen till varför de förekommer så flitigt här till skillnad från hemma. Mexico var under senare år det viktigaste produktionslandet för bubblan, som här kallas ''Vocho" . Den absolut sista bubblan står och glänser på Volkswagen museum i Puebla.

Angående projekt arbete hade vi varken internet eller telefon här i huset. Kvinnan som jag väntade ett samtal från kunde därför inte nå mig så vi pratades vid idag istället. Hon kommer skicka mitt CV till paret som jag eventuellt kan arbeta för så får de kontakta mig om intresse finns. Angående projekt bostad har vi sagt upp rummet. Två ynka nätter blev det i mygg- och vattenstrålsrummet, mer ville vi inte betala för. Igår somnade jag lycklig till vågornas brus, inget disco och inga myggbett.

Här är exempel på två bubblor . Den gula stod och lös mot mig som en sol när jag gick förbi.



Myggor, Gillet och en tunn vattenstråle

Nu har det skett framsteg i mitt arbetsprojekt. Tidigare i veckan var jag runt och lämnade mitt CV på ställen på lite närmre avstånd. Bland annat var jag förbi ett superlyxigt hotell som ligger i Mazunte och till vilket ingen mindre än señora Gillet är ägare. Släkting till "gillet, the best a man can get" mannen himself. Hon var dock inte att leka med denna dam i övre medelåldern. Jag kom dit och ryggade nästan tillbaka av hennes pondus och bestämda ton. Men hon tog emot mitt CV och , dra på trissor, gav mig sitt visitkort. Jag tänkte att om denna dam ger sitt visitkort så är det en stor uppoffring och betyder att intresse finns. Så trots ett lite halvt otrevligt bemötande kände jag mig ganska nöjd. Igår fick jag reda på genom en bekant att hon eventuellt hade ett arbete att erbjuda och att hon ville träffa mig igen. Idag begav jag mig således åter till Gilletslottet för att besöka señora Gillet. Dennna gången kände jag mig betydligt mer välkomnad. Hon bjöd in mig till hennes lyxiga airconditionrum och medan jag satt där ringde hon upp en kontakt till det eventuella arbetet. Jag hörde hur hon lovordade mitt CV för kvinnan i andra änden av luren och sa att jag var minsann både sjukgymnast och sjuksköterska. Ojdå, var jag sjuksköterska nu också. Jag protesterade dock inte eftersom min instinkt sa mig att det nog var bäst att inte säga emot en Señora Gillet nu när hon till och med hade tinat upp en aning. Arbetet skulle gå ut på att avlasta ett äldre par från Kanada där kvinnan har någon form av muskelsjukdom. De har ett hus i Huatulco och kommer att vara där under två månader. Imorgon väntar jag ett samtal där jag ska få mer information. Det återstår att se om det går att få till någonting, det tar ju som nämnt tidigare 2 timmar i bil till Huatulco.

Framgång i projekt arbete, men motgång i projekt bostad. Eller rättare sagt en framgång som visade sig vara en motgång, alltså en falsk framgång. Jag tackade ja till boendet vi tidigare i veckan var och tittade på. syftet var att komma längre ifrån discot som vi för nuvarande har som granne samt att få någonting eget med en lagom dos italienare (med andra ord bara Leo). Vi sov där första gången natten till idag. Första upptäckten var att de har en bar som granne som spelade otroligt hög musik. Andra upptäckten skedde i badrummet. Jag tänkte redan då jag såg rummet första gången att det verkade lite knepigt att ha duschen mitt emellan toaletten och handfatet utan speciellt mycket utrymme och utan någon vägg eller draperi. Igår när jag skulle tvätta fötterna så kom det bara vatten ur ett enda hål i vattenblandaren så det är klart, då behövs ju varken vägg eller draperi. Det tog tio minuter att tvätta fötterna rena så att duscha där är uteslutet. Tredje upptäckten var ett hål i myggnätet så när vi äntligen hade somnat till barmusiken vaknade vi av en myggfest innuti myggnätet vilket är helt fel eftersom de ska befinna sig utanför. De hade till exempel för min del gärna kunnat få ansluta till festen på baren.

Efter besöket hos Gillet träffade jag några piña-flickor på stranden i San Agustinillo. Stranden är en favotit här i området.

Tidsresan

Delstaten Oaxaca är den näst fattigaste i Mexico, efter granndelstaten Chiapas. Just nu lever jag vid kusten och här märks fattigdomen inte av så mycket eftersom de flesta livnär sig ganska bra på turismen. Ändå känns det många gånger som att göra en tidsresa bakåt i tiden. Igår passerade vi grannbyarna Mazunte och San Agustinillo för att sätta upp lite promotion för restaurangens räkning. De höll på med flera olika byggnadsarbeten längs med vägen och det slog mig att det ser så annorlunda ut mot vad det gör hemma. I brist på maskiner och moderniteter så använder man mänsklig arbetskraft. Hemma ser jag inte så många som arbetar, men dessto fler maskiner. Ett arbete utförde de vid en kyrka där de lade en stengång och byggde en mur. Minst femton mexikanska arbetare stod nära varandra och arbetade i värmen. Med små spadar (reserverar mig för fel ordval då jag saknar en stor skopa kunskap angående verktyg och allt som har med konstruktion att göra) stod de och arbetade, hackade, plattade och finjusterade. Lång tid tar det alldeles säkert, men är det någonting människorna är rika på här så är det tid.

Bilden ovan är tagen en söndag i Mazunte. Mitt under den varmaste tiden på dagen arbetade de med att göra färdigt en väg med stenplattor som leder ner mot havet. Stenarna ligger i mitten och längs med sidorna gjuter de med cement. Det var riktigt varmt, jag blev helt matt bara av att gå. De måste vara rejält vana vid värmen eftersom de klarar av att arbeta mitt under den gassande solen utan tillstymmelse till skugga.

Köttbullar

Nu har nudisterna anlänt. Som svampar poppar de upp ur sanden. Den förste såg jag under en springtur vid solnedgångstid. Han stod skymd bakom en klippa och lutad mot klippväggen. Jag hann inte väja undan med blicken innan jag såg honom. "Ja, ja lika bra att vänja sig" tänkte jag. Sedan har det passerat någon enstaka på långt håll som jag knappt lagt märke till. Idag fick jag mig dock en nudistdos då jag tog strandvägen¨på väg till byns "Carnecería", köttaffär. Vägen från gatan ner till stranden är en smal passage och precis i blickfånget på den lilla strandbiten man ser när man går igenom passagen stod det en vit nakenrumpa och lyste mot mig. Han var placerad vid vattenbrynet och utförde någon typ av yoga eller qigong och böjde sig givetvis framåt mot vattnet med ändan utåt. Om ni någon gång i livet skulle känna er lite udda eller annorlunda där hemma i lagomlandet eller någon annanstans i världen - åk till Zipolite. Här kommer du känna dig mer normal än någonsin. Det som är udda hemma är väldigt normalt här. I Zipolite finnner man flummiga smyckessäljande kvinnor som svamlar om moder jord och auror, konstiga nudister, hippiekvinnor som slänger av sig topless i baren - "vaddå, det är ju varmt", mexikanska familjer, backpackers på genomresa, och en och annan alkoholist. En ganska brokig skara av människor med andra ord. Men gemensamt för de flesta är att de är härligt glada, trevliga och ostressade.

Mitt besök hos Carnecerian var för att köpa köttfärs. Jag beställde 500 gram nötfärs som expediten malde åt mig. Han frågade om jag ville ha med eller utan fett. Jag valde med fett, tänkte att det ger nog extra saftiga köttbullar. De blev väldigt goda och smakade underbart svenskt!

Boktjuven

Jag har precis läst klart boken "boktjuven" av Markus Zusak. En intressant, bra och annorlunda bok som jag kan rekommendera. Det lite underliga med det hela är att jag fick låna boken av Josefin som är volontär på Piña Palmera. När hon gav mig boken såg jag direkt att det var en bok jag hade påbörjat men aldrig avslutat, men jag kom inte ihåg varför så jag antog att det var för att jag inte tyckte om den. Jag var därför lite tveksam till om jag skulle ge den ett nytt försök, men det gjorde jag i alla fall. En bit på väg in i boken slog det mig - det var exakt samma bok jag hade hållit i och läst i tidigare, fast för två år sedan när jag var här senast. Jag startade precis innan jag skulle åka härifrån och hann aldrig läsa ut den. Jag var tvungen att lämna kvar den eftersom den inte var min. Lite fascinerande och fint på sitt sätt. Både jag och boken har varit på många ställen och mött många människor och så möts vi två här igen så jag fick chansen att läsa ut den. Boken handlar om en flicka i nazityskland och känns väldigt aktuell i dagens Sverige med sverigedemokraterna i riksdagen. Igår var det årsdagen av kristallnatten. Låt oss inte glömma den förödelse som rädsla och hat orsakade för 70 år sedan. Det kan hända igen. Rasism föds av rädsla som föder hat.

Idag har vi äntligen fått ren luft i huset. Redan på morgonen hittade Cece, Leos kompanjon, den tredje och förhoppningsvis sista döda äckelsvansen. Varje gång vi har beträtt vardagsrummet efter det har vi sagt "åh, vad det luktar gott här" och verkligen menat det. Dagen kunde inte ha börjat bättre. Jag röstar för att skaffa en katt, det vore helt klart det fräschaste alternativet. Cece verkar dock helt såld på giftet, han har förklarat krig mot äckelsvansarna och är väldigt bestämd med att de ska bort. Och det snabbt. Jag tror inte han kan vänta på en katt. Annars har de en som heter Hilary på Piña som vi kanske skulle kunna låna för en dag, men hon är mätt och lat så jag tror inte ens hon jagar längre.

På förmiddagen var vi och tittade på ett annat boende. Vi letar eftersom vi inte vill bo här mitt i restaurangen alltför länge. Ett sovrum och delad terass (som ses på bilden) och kök med ett annat rum. Inget särskilt och ganska spartanskt, men mysigt. Vi ska tänka i några dagar och titta på lite fler ställen innan vi bestämmer någonting.

Roca Blanca

Jag kom precis tillbaka från en solnedgångspromenad på stranden. Väldigt vackert. Annars har dagen inte bjudit på så många vackra ting. Den har varit full till bredden med en massa illaluktande vidriga saker. Ni som är känsliga behöver inte läsa mer. Lukten sitter fastklistrad i min näsa. Under en vecka har vi sett och hört små tassar springa runt här i huset. Där det är varmt och finns mat, där finns också dessa små djur med äckliga långa svansar. Efter att några av dem ätit gift i ett par dagar så har vi idag känt resultatet i form av en fullständigt vidrig stank. Hundmaten jag serverade tidigare idag luktade ljuvligt efter att ha insupit denna odör. Jag har varit på väg flera gånger att ta in på hotel, helt seriöst. Har gått här och hulkat i mängder när vi under dagen har vänt ut och in på hela huset. Jag fick städmani och städade vårt rum milimeternoggrant - och mycket riktigt, under sängen låg det papper från en korsordstidning ihoptrasslat till ett bo. Som tur var så var ingen hemma. Medan jag städade fick männen i huset leta reda på kadavren och ta hand om dem. Det värsta är att det av den kvarvarande lukten att döma helt garanterat finns minst en till. Det blir till att leta imorgon igen. Nu när jag ändå pratar äckligheter kan ni få höra en annan för er förmodligen ganska ointresssant nyhet - min mage har varit kass i några dagar. Det startade i samband med att jag börjaded äta multiaktiv yoghurt, som egentligen borde vara bra för magen. Jag misstänker ändå starkt att det är den som är haken. Ska sluta och se om det hjälper.

Roca Blanca, den vita klippan, syns där långt ute i havet. Roca Blanca har givit namn till den mest turistiga delen av Zipolite som ligger närmast klippan. Från Zipolite syns Roca Blanca till höger, bilden här är tagen från San Agustinillo så klippan syns istället till vänster.

Ledig dag

Vi har haft en ledig dag idag eftersom restaurangen är stängd. Vi tog med oss hundarna och promenerade till Playa Aragon, en vacker och öde strand intill Zipolite. Det startade illa med att Choko kissade på en stackars solbadare. Åhhh, vad jag ville sjunka genom sanden. Dumma ouppfostrade hund! Jag kände mig i ögonblicket otroligt tacksam över att han är Leos och inte min. Mannen blev dock inte sur utan verkade ta det med ro vilket jag beundrar honom för. Själv hade jag blivit ursinnig! Förrutom denna lilla incident var det en lyckad utflykt. Picnic och badande i havet. Solande orkar varken jag eller mitt skinn med i värmen och solen mitt på dagen. På väg hem igen hoppade vi upp på en camioneta eftersom vi var för lata för att gå tillbaka. Som ett härligt avslut på dagen åkte vi till en en ranch och åt massor av kött. Fantastiskt goda grillade revbensspjäll, korv och biffkött. Som extra krydda fick vi höra på Mexikanska Idol genom att alla som arbetade under kvällen turades om att sjunga karaoke. Låt oss säga att vissa gjorde det bättre än andra utan att nämna några namn.



Piña Palmera

Låt mig berätta för er om Piña Palmera, som var anledningen till att jag åkte hit första gången för två år sedan. Amerikanen Frank Douglas grundade 1984 "Escuela Piña Palmera" i byn Zipolite i delstaten Oaxaca där han hade lyckats köpa en bit mark. I och med detta var första fröet till Piña Palmera satt i jorden. Den svenska kvinnan Anna Johansson var med som volontär redan från starten och då Frank hastigt gick bort 1986 bestämde hon sig för att driva projektet vidare. Från start fungerade Piña Palmera som ett hem för barn och ungdomar med funktionshinder. Sakta men säkert utvecklades organisationen, bland annat genom att Piñas hjälporganisation i Sverige "Palmeras Vänner" startades 1987 och kunde bidra med ekonomiska resurser. 1994 började Piña att arbeta enligt CBR, Community Based Rehabilitation, Samhällsbaserad Rehabilitering, som strävar efter att alla delar av samhället ska vara delaktiga i och ha ansvar för rehabiliteringsprocessen. CBR stimulerar bland annat bildandet av lokala rehabiliteringsinstanser i vart och ett av de samhällen som deltar. Piña arbetar utifrån en helhetssyn och vill integrera barn och ungdomar med funktionshinder i samhället och ge dem sina mänskliga rättigheter. Därför arbetar man inte bara med rehabilitering. Lika viktigt är social integrering, infomation till skolor, anhöriga och barnen själva samt förebyggande insatser. Piña Palmera är idag en välkänd och viktig organisation i området och till stor hjälp för många barn och undomar med funktionshinder samt deras familjer.



Bilderna är tagna då jag arbetade som volontär på Piña. Överst ser vi "intervención temprana", insatser för familjer som bor inom räckhåll för att själva ta sig till Piña. Nederst ser vi ett hembesök hos en familj som inte har varit på Piñas insatser på ett tag och som därför söks upp för att kontrollera att allt står rätt till samt motivera till att fortsätta med rehabilitering.

Om du vill läsa mer om Piña Palmera kan du läsa på hemsidorna http://www.pinapalmera.org/ och http://www.palmerasvanner.se/

Projekt arbete

Idag fortsatte alltså projekt arbete. Jag repeterade först en liten kort Morgonskola och konstaterade att Tassen fungerar ännu. Det är bara PunkA som är lite hysterisk till sin natur som istället för en tass ivrigt och ograciöst slänger upp båda. Vi får öva detaljerna där. Choko han kan det här nu, smidigt och precist med en långsam rörelse sätter han upp tassen (och i handen till skillnad från PunkA som slänger upp i knät och river hål på byxorna). Jag begav mig efter skolan till Puerto Ángel som ligger tio minuter i bil härifrån. Jag hade informerat mig om att Hotel Casa Bichu har ett spa. Bilden är från deras hemsida.

Gissa om jag kan tänka mig att arbeta där några timmar per dag? Det vore en dröm. Tänk att stå där och massera och göra lite inpackningar (förhoppningsvis har även de en Rodolfo som kan lära mig sina skönhetskonster) med den utsikten! Det skulle vara ett nöje att åka till jobbet. När jag kom dit var dock inte chefen anträffbar och de släppte inte ens in mig genom dörrarna så det var lite otur. Men jag lämnade i alla fall mitt CV och tänker ringa och terrorisera dem såsmåningom tills jag får prata med bossen.

Den gamla hunden satte sig minsann

Mision imposible är otroligt nog slutfört! Igår kväll åt vi en brakmiddag med massor av kött. Det blev en hel del godsaker som svålar och fett över för hundarna. Jag tog tillfället i akt och startade lite Morgonskola på kvällskvisten. Med fantastiska resultat! Choko gick i bräsen och började lyfta sin tass lite försiktigt. Jag tror egentligen han har fattat hela tiden, bara det att han kunde motstå de där Cornflaksen. Med kött blev det en helt annan disciplin på skolan. PunkA följde efter och till slut så kunde de båda på kommando lyfta tassen! Här ser vi det förevigat på bild.

Igår var också en dag i Huatulco som ligger cirka en och en halv timmes åkande härifrån. Jag åkte med syfte att leta arbete. Visst det är långt, men jag tänkte att det skulle vara möjligt att arbeta där i alla fall några dagar i veckan. Huatulco valde jag också av anledningen att där finns ett annat klientel av turister. De har ganska mycket mer pengar på fickan att spendera. Första besöket gjorde jag på ett femstjärnigt hotel med spa. Att ens komma in var ett litet projekt. Fick smöra för gubben i luckan, skriva upp mig och motta ett besökskort att visa upp ifall någon skulle haffa mig därinne. Väldigt flott och fancy. Jag gick och frågade efter spa-avdelningen och om de hade någon chef där. Jodå, det hade de, ingen mindre än Mr Rodolfo! Han tog vänligt emot mig, förklarade alla olika typer av massage, inpackningar (choklad, vanilj, allt fanns) och ansiktsbehandlingar (Rodolfo kunde såklart alla behandlingarna själv). Sedan frågade han med bestämd ton vad jag kunde. Jag fick ju säga som det var, att massage är det enda jag kan av det som stod i broschyren. Trots mina brister i manikyr, pedikyr och ansiktsbehandlingar så verkade han beredd att låta mig arbeta. Han kunde själv lära mig alla typer av behandlingar. Tyvärr brast det på att alla arbetar 8 timmar per dag 6 dagar i veckan, och med en restid på 3-4 timmar per dag för min del skulle det vara lite väl saftigt det var vi båda överrens om. Men jag gick därifrån med ett leende på läpparna, det var en bra start att de visade sådant intresse. Därefter gick jag till några andra ställen, lämnade CV och presenterade mig. Men alla verkade vara överrens om att det är 6 dagars arbete i veckan som gäller, 8 timmar per dag. Projekt arbete får fortsätta imorgon då jag ska kolla upp ställen på lite närmre håll. 

Día de los muertos

Igår firade vi día de los muertos, de dödas dag. Det är ungefär som Allahelgona i Sverige, men med några väsentliga skillnader som jag kommer till. Jag och 6 stycken glada volontärer från Piña Palmera trängde in oss i en och samma colectivo (=taxibil att åka kollektivt i) och åkte till Puerto Angels kyrkogård som ligger några kilometer härifrån. Framme vid kyrkogården möttes vi av en jättefest. Musik pumpade ut genom stora högtalare, folk dansade, smällde smällare, skrattade och roade sig. Förstår ni, de roade sig mitt på en kyrkogård! Och söp dessutom. I Sverige vore det i närmaste dödssynd. Supa kan jag väl hålla med om är lite onödigt, men att roa sig är aldrig fel. Varför göra något som redan är sorgligt ännu sorgligare? Det är väl bättre att ta med sig mat och dryck och hela familjen, sätta sig vid den saknades grav och roa sig. Förhoppningsvis kan den bortgångne skymta detta glada umgänge som sitter vid graven och har det trevligt. Jag tycker det är en väldigt fin tradition.   

 

I mörkret blev det inga fina foton, men man kan i alla fall ana människorna och dansgolvet.

Avocado Koriander Lime Chili

Dagen började som vanligt med Morgonskolan, Cappuccino och Cornflakes. Choko skolkade så det var bara jag och PunkA. Kanske var det på grund av att att hon fick all uppmärksamhet, för hon gjorde framsteg! Jag såg tassen röra sig lite vid uppmaningen. Det kändes bra, nu fick vi båda nya krafter och motivation att kämpa vidare.

Och så var det Cevichen och Guacamolen jag pratade om senast. Jag vet nu resultatet. Guacamolen blev gudomligt god. Cevichen kan helt klart förbättras, men god var den allt.

Guacamole: 2 stora avocados mosas. Tillsätt en nypa salt. Hacka 1-2 tomater, en halv lök, en liten bit av grön chilifrukt samt färsk koriander. Blanda samman och strö över avokadomoset. Stoppa i några nachos och dekorera med lime som även är gott att pressa ovanpå. Mums!

Ceviche: Använd 2 konservburkar tonfisk i vatten. Häll av vattnet och blanda tonfisken med ketchup och tabasco om man vill ha lite fräs i smaken. Hacka 3-5 tomater, en halv lök, en liten bit av grön chilifrukt samt färsk koriander. Blanda ihop med tonfiskröran. Dekorera med lime och avocado. Ät med nachos.

Cevichen blir mycket godare med färsk fisk istället för tonfisk på burk. Ett gott alternativ är att använda en halv tonfiskburk och resten frysta eller färska räkor som man grovhackar.