Delstaten Oaxaca är den näst fattigaste i Mexico, efter granndelstaten Chiapas. Just nu lever jag vid kusten och här märks fattigdomen inte av så mycket eftersom de flesta livnär sig ganska bra på turismen. Ändå känns det många gånger som att göra en tidsresa bakåt i tiden. Igår passerade vi grannbyarna Mazunte och San Agustinillo för att sätta upp lite promotion för restaurangens räkning. De höll på med flera olika byggnadsarbeten längs med vägen och det slog mig att det ser så annorlunda ut mot vad det gör hemma. I brist på maskiner och moderniteter så använder man mänsklig arbetskraft. Hemma ser jag inte så många som arbetar, men dessto fler maskiner. Ett arbete utförde de vid en kyrka där de lade en stengång och byggde en mur. Minst femton mexikanska arbetare stod nära varandra och arbetade i värmen. Med små spadar (reserverar mig för fel ordval då jag saknar en stor skopa kunskap angående verktyg och allt som har med konstruktion att göra) stod de och arbetade, hackade, plattade och finjusterade. Lång tid tar det alldeles säkert, men är det någonting människorna är rika på här så är det tid.
Bilden ovan är tagen en söndag i Mazunte. Mitt under den varmaste tiden på dagen arbetade de med att göra färdigt en väg med stenplattor som leder ner mot havet. Stenarna ligger i mitten och längs med sidorna gjuter de med cement. Det var riktigt varmt, jag blev helt matt bara av att gå. De måste vara rejält vana vid värmen eftersom de klarar av att arbeta mitt under den gassande solen utan tillstymmelse till skugga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar