Slottet

Gårdagens shopping i Pochutla var riktigt lyckad. Jag fick iväg mina julklappspaket och uträttade en hel del andra ärenden. Det var inte alltför varmt och jag hade tur och timade in camionetas så jag slapp vänta alltför länge. På vägen hem hade jag en intressant diskussion tillsammans med en skolflicka i elvaårsåldern och en man över sjuttio. Skolflickan berättade att hon och hennes syster gick i en privatskola i Pochutla som kostade hennes föräldrar ungefär två tusen pesos per månad (lite drygt tusen kronor). Hennes föräldrar fick arbeta mycket för att kunna ha råd med detta. Det tål att tilläggas att de allra flesta aldrig skulle ha råd till detta ens om de försökte. Mannen kom från Pluma Hidalgo, en stad i bergen några mil inåt landet. Han var på väg att besöka sin bror som bor i Zipolite. Det var stundtals svårt att höra vad han sa eftersom han saknade både en och två tänder och pratade otroligt snabbt. Jag uppfattade ialla fall att han var väldigt besviken och kände stor sorg över mexicos politiska styre både historiskt och så som det är idag. Han berättade att han nyligen fått reda på att han har en cancer i strupen eller bröstet. En operation skulle kosta honom 40 000 pesos vilket han inte hade råd med. Diskussionerna fick mig att tänka på hur bra vi har det i Sverige. Vi föds alla med silversked i munnen. Vi behöver aldrig bekymra oss över att ha råd med skola och sjukvård. Det är någonting vi tar för givet. Det bara finns där. Jag skulle önska att vi kunde uppskatta det lite mer och framför allt att det är ett system som vi kan få ha kvar länge, länge. Jag tycker att skola och sjukvård ska vara lika för alla individer i samhället. Att privatisera detta innebär alltid och helt naturligt att vinstintressen kommer med i bilden. Bort med dessa privatiseringar, de kan få driva vinstdrivande företag på annat håll!

Efter min lyckade Pochutladag flyttade vi in i huset. Jag häpnade när jag klev in genom dörrarna. Det är som ett slott! Fint klinkersgolv, MYCKET vatten i duschen, myggnät vid varje fönster och rent och fint. På trädgården har vi fått några husdjur på köpet, en tupp som gol så att det ekade i byn i natt och några hönor. Vi sov där utan Walter inatt. Jag gick hem tidigare än Leo och det kändes lite ensligt i det stora huset. Stegen ekade när jag gick omkring därinne. Jag tror det kommer bli bra sällskap med Walter i huset när Leo jobbar sent. Han verkar faktiskt lite upptrissad över den här flytten och tar det på stort allvar. Han har redan frågat Leo hur vi ska göra med städningen och mig frågade han idag om det var lugnt och stilla där inatt. Helt rätt saker att fråga om enligt mig! Det bådar gott inför framtiden. Han kanske kan ha lite italienskaklasser med mig (det går ju inte så bra för mig och Leo gällande det svensk-italienska språkutbytet).