Martín Reyes Hernández. Så heter den här underbara killen som just nu är på Piña Palmera för rehabilitering. När Martín ler sitt pillemariska leende blir jag nästan alltid alldeles varm innombords. Han utstrålar glädje, allvarsamhet och humor på samma gång. Igår mötte jag honom på gatan och vi tog sällskap en liten bit. Jag kom då på idén att jag skulle kunna berätta om honom i min blogg, eftersom jag tycker att han är en liten pärla. Idag gick jag därför till Piña och frågade Martín om han ville vara med i min blogg och berätta om sig själv. Han lös upp som en sol och sa genast ja.
Martín har en medfödd genetisk skada i lillhjärnan som ger honom ataxi, det vill säga koordinationsstörningar. Ataxin innebär att han har otroligt dålig balans och stora svårigheter med att gå. Även hans syster, Abi, har samma funktionshinder som honom själv. Martín Reyes Hernández är 22 år och kommer från Santa María Huatulco. Hans föräldrar är skilda så han och Abi har vuxit upp omväxlande hos sin mamma och pappa. Mammans nya man har inte behandlat varken Abi eller Martín bra så de har den mesta och framför allt den senaste tiden valt att bo hos sin pappa och hans nya familj.
Martín kom till Piña första gången den första februari 2002. "Piña är en väldigt bra plats för att söka självständighet. När jag kom hit visste jag inte att sätta värde på mig själv. Jag visste inte vad det innebar att arbeta och tjäna pengar. Jag visste inte om mina mänskliga rättigheter, hur jag skulle be om hjälp eller till exempel prata och ta kontakt med myndigheter. Här öppnades en helt ny värld upp som jag inte visste om.", berättar han och det märks att Piña har betytt väldigt mycket för honom. Han är noga med att påpeka att det för honom är viktigt att han får hjälp, men också att han får ge någonting tillbaka, för att kunna känna sig självständig och kunna bidra med någonting.
Just nu studerar han en datakurs i Huatulco. Han har gått klart ungefär motsvarande lågstadiet och har som mål att forsätta studera och gå klart grundskolan. "När jag kom till Piña tänkte jag att det inte var någon idé att studera mera, men nu har jag lärt mig att det aldrig är för sent att studera. Det är aldrig försent att lära sig någonting nytt." Han kämpade hårt för att övertala sin syster Abi att komma till Piña eftersom han visste hur bra det var. Hon ville dock inte följa med, men till slut så lyckades han och för två år sedan då jag arbetade som volontär var de båda på Piña för rehabilitering. "Jag hade som ett personligt mål att lyckas med att få hit min syster, och jag lyckades. Nu har jag som mål att lära andra personer med funktionshinder allt som jag har lärt mig."
Martín är en förebild för alla personer med eller utan funktionshinder. Han trotsar sin egen rädsla och de åsikter som människor ibland kan ha om personer med funktionshinder. Han har fått höra många fula ord som skrikits efter honom då han har gått, eftersom han har så dålig balans och många tror att han är full när han går och vinglar. Han ramlar också stup i kvarten då han ibland tappar balansen helt. Trots detta fortsätter han att gå, han vill inte att hans egen rädsla för att ramla eller vad andra tycker ska hindra honom i någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar