God fortsättning på Julen

Jag hoppas att ni alla hade en riktigt trevlig och mysig jul med mycket kärlek. Min julafton började inte så bra, men slutade dessto bättre. Jag väntade ett julklappspaket från min familj så på julaftons morgon åkte jag till postkontoret i Puerto Angel. Där var det dock stängt, men i affären bredvid uppmanade de mig att åka till Pochutla för mannen på posten hade tydligen tagit med sig mitt paket dit. Jag frågade mannen i affären bredvid om han var alldeles säker på detta, eftersom jag har många erfarenheter av att mexikanare väljer små vita bekväma lögner för att försköna sanningen istället för att vara uppriktiga. Han sa att han var säker så jag begav mig till Pochutla full av förväntan över att få mitt paket. När jag kom fram så hade de ett paket, MEN det var till restaurangen! Mitt efterlängtade paket hade inte kommit ännu, så jag åkte lite moloken tillbaka till Zipolite. Vi lyckades ändå få till en trevlig eftermiddag med en liten julklappsutdelning vid våran vita lilla julgran. Till och med Punk-A och Choko fick varsin liten klappis. På julaftons kvällen hade vi knytkalas på Piña med mycket och god mat. Vi startade tidig kväll med förberedelser och sedan, som hör julen till, blev vi alla proppmätta. Vi avslutade med en runda på stranden för att dricka lite hemmagjord glögg och sedan gick jag mätt och glad och lade mig i sängen.

Tänk vilka olika verkligheter vi lever i beroende på var vi bor och har vuxit upp. Jag och alla andra svenskar startade julen den 24 på morgonen. Det är förmodligen bara skandinaviska kristna länder som firar julafton hela dagen den 24. I övriga världen börjar julafton den 24 på kvällen och fortsätter hela dagen den 25. Och det är klart, det låter relevant, man firar aftonen den 24 och dagen den 25. Men ändå, vad tråkigt att inte alla kände julaftonen hela dagen. Fast å andra sidan fick jag julaftonkänsla både den 24 och den 25.

Feliz Navidad

God Jul och ett riktigt Gott Nytt 2011

Önskar Petra, Leo, Punk-A och Choko

Julstjärnor och Geografilektion

Idag har jag varit i Pochutla och julhandlat. Inte några paket, utan massor av julpynt som jag ska pryda restaurangen med. Två julstjärnor, en vit liten julgran med röda och guldiga julgranskulor och en hel del glitter. Jag småpratade lite med en nyfiken ung tjej som hette Belem och som jag köpte julstjärnorna av. Hon undrade varifrån jag kom och vilket språk jag kunde prata. När jag sa att jag är från Sverige hade hon inte den blekaste aning om var det konstiga landet låg. "Ligger det nära Chile?". "Nej, i Europa så långt norrut som man kan komma", svarade jag. "Hur tar man sig dit?", undrade hon då. "Över tio timmar med flyg". Hon gapade när jag sa det där med flyget och jag kände mig nästan som ett ufo, åtminstonde väldigt, väldigt exotisk. Hon var jättegullig och trevlig och jag kände mig nöjd att jag hade fått lära henne lite geografi.
Det kändes lite knepigt att vandra omkring i 30-gradig värme bland alla julsaker. Jag hade gärna åkt hem under två veckor för att fira julen hemma med familjen, snön och kylan.

                   

Min kamera har tyvärr gått sönder. Den går att använda men man måste peta upp linsen med hjälp av en sax eller dylikt varje gång så det blir lite drygt och tidskrävande. Det blir nog inga spontanfoton framöver. Bilden ovan är tagen för ett tag sedan. De håller på att bygga ett hotell på stranden och jag fick svindel bara av att se mannen som stod och målade alldeles för högt och alldeles för osäkert. För tusan, han hänger ju nästan halvvägs utanför! 

Martín Reyes Hernández

Martín Reyes Hernández. Så heter den här underbara killen som just nu är på Piña Palmera för rehabilitering. När Martín ler sitt pillemariska leende blir jag nästan alltid alldeles varm innombords. Han utstrålar glädje, allvarsamhet och humor på samma gång. Igår mötte jag honom på gatan och vi tog sällskap en liten bit. Jag kom då på idén att jag skulle kunna berätta om honom i min blogg, eftersom jag tycker att han är en liten pärla. Idag gick jag därför till Piña och frågade Martín om han ville vara med i min blogg och berätta om sig själv. Han lös upp som en sol och sa genast ja.

       

Martín har en medfödd genetisk skada i lillhjärnan som ger honom ataxi, det vill säga koordinationsstörningar. Ataxin innebär att han har otroligt dålig balans och stora svårigheter med att gå. Även hans syster, Abi, har samma funktionshinder som honom själv. Martín Reyes Hernández är 22 år och kommer från Santa María Huatulco. Hans föräldrar är skilda så han och Abi har vuxit upp omväxlande hos sin mamma och pappa. Mammans nya man har inte behandlat varken Abi eller Martín bra så de har den mesta och framför allt den senaste tiden valt att bo hos sin pappa och hans nya familj.
          Martín kom till Piña första gången den första februari 2002. "Piña är en väldigt bra plats för att söka självständighet. När jag kom hit visste jag inte att sätta värde på mig själv. Jag visste inte vad det innebar att arbeta och tjäna pengar. Jag visste inte om mina mänskliga rättigheter, hur jag skulle be om hjälp eller till exempel prata och ta kontakt med myndigheter. Här öppnades en helt ny värld upp som jag inte visste om.", berättar han och det märks att Piña har betytt väldigt mycket för honom. Han är noga med att påpeka att det för honom är viktigt att han får hjälp, men också att han får ge någonting tillbaka, för att kunna känna sig självständig och kunna bidra med någonting.
          Just nu studerar han en datakurs i Huatulco. Han har gått klart ungefär motsvarande lågstadiet och har som mål att forsätta studera och gå klart grundskolan. "När jag kom till Piña tänkte jag att det inte var någon idé att studera mera, men nu har jag lärt mig att det aldrig är för sent att studera. Det är aldrig försent att lära sig någonting nytt." Han kämpade hårt för att övertala sin syster Abi att komma till Piña eftersom han visste hur bra det var. Hon ville dock inte följa med, men till slut så lyckades han och för två år sedan då jag arbetade som volontär var de båda på Piña för rehabilitering. "Jag hade som ett personligt mål att lyckas med att få hit min syster, och jag lyckades. Nu har jag som mål att lära andra personer med funktionshinder allt som jag har lärt mig."
          Martín är en förebild för alla personer med eller utan funktionshinder. Han trotsar sin egen rädsla och de åsikter som människor ibland kan ha om personer med funktionshinder. Han har fått höra många fula ord som skrikits efter honom då han har gått, eftersom han har så dålig balans och många tror att han är full när han går och vinglar. Han ramlar också stup i kvarten då han ibland tappar balansen helt. Trots detta fortsätter han att gå, han vill inte att hans egen rädsla för att ramla eller vad andra tycker ska hindra honom i någonting.

Julbord

Idag har vi haft julbord på Piña Palmera. Var och en tog med sig traditionell julmat från sitt eget land, som ett knytkalas. Jag gjorde en Janssons Frestelse som blev riktigt mumsig. De andra svenskarna hade gjort rödbetssallad, risgrynsgröt och knäck. Jag åt så att jag blev alldeles proppmätt och helt ärligt så var den svenska maten allra, allra bäst. Lite livemusik av Mariano och hans vän blev det också. En lyckad och trevlig dag. Senare, efter att min mage hade bearbetat all julmat som lagt sig som en liten klump i magen, gick jag till stranden och sprang med Choko. PunkA följde med ett litet tag och återvände sedan hem. Henne kan man alltid lita på. Om hon inte springer precis bredvid så är hon i närheten eller så traskar hon snällt och fint hemåt. Inga hyss, inga otyg. Som Choko! Han tänker banne mig bara på en enda sak. En riktig tonåring är vad han är. Jag släppte honom lös på stranden och han skuttade runt lite som han tyckte. Jag sprang iväg utan honom och när jag hade vänt tillbaka och tänkte att jag skulle ta med honom hem så var han puts väck. Jag gick tillbaka till Buon Vento för att se efter om han hade sprungit hem. Men icke. Jag fick traska tillbaka igen till stranden och leta och då fann jag honom. Jag skällde lite på honom så att han hängde med huvudet hela vägen tillbaka.   

"Natten går tunga fjät"

Lucia är den tradition och högtid jag tycker allra bäst om. Inga måsten, ingen konsumtion. Bara kärlek, värme och familjemys. I söndags bjöd Piña Palmeras volontärer in mig på Lussevaka. Och jag upplevde för första gången här en aningens gnutta julkänsla! De hade bakat mjuk pepparkaka och gjort glögg. Mumsandes på kakan och med en kopp glögg i handen tittade vi på Narnia, en passande julfilm med mycket snö. Igår firade vi Lucia. Utklädda till strandraggar-tärnor i flip-flops och shorts eller annat vitt plagg tågade vårt hippie-Luciatåg runt och spred glädje, värme och kärlek. Och det lät faktiskt riktigt vackert. Jag minns när jag var här för två år sedan att jag skämdes över vår falska sång. Men i år så fick vi till det. Vi bjöd sedan på torra lussebullar och goda pepparkakor. Jag läste förresten på Wikipedia att Lussekatten ursprungligen kommer från Tyskland. Lucifer, djävulen, ansågs symboliskt finnas i kattens skepnad och gav barn stryk. Jesus fanns symboliskt i ett barn som delade ut bullar. För att skydda mot den ljusskygga Lucifer gjorde man bullarna gula med saffran och döpte dem till Lussekatter. Under 1800-talet började man i Sverige göra lussekatter i samband med Luciahögtiden.



Puss, puss, puss

Jag har ett litet handikapp jag lider av här. Ett socialt puss-handikapp. Jag vet inte när, var och hur man ska kindpussas. Hur många gånger? På höger eller vänster kind? Eller på båda två, men vilken kind börjar man med i så fall? Det verkar omöjligt för mig att förstå den sociala koden när det gäller kindpussandet. Mexikanarna pussas en puss (har glömt vilken sida) och italienarna två. Spanjorerna också två fast de byter och börjar med motsatt kind mot vad italienarna gör. Fransmännen är värst, de pussas tre gånger (som tur är har jag inte träffat på någon här)! Det är inte så konstigt att en reserverad svenska blir alldeles förvirrad i allt detta pussandet än här och än där. Här är man också utomhus jämt och då blir det ännu svårare. Kommer man hem till någon då är det mer givet, man kliver in genom dörren och det är då pussen ska komma. Jag har varit med om alldeles för många pinsamma pussmissförstånd. Tvekande "ska jag eller ska jag inte" eller munkrock då en (läs jag) pussar på fel sida och man krockar. Så jag har bestämt mig för att jag pussas inte alls. Förrutom då jag står i närheten med Leo, då härmar jag honom rakt av, pussar de som han pussar (och även männen som han skakar hand med, så mycket förstår jag faktiskt). Igår valde jag dock att kindpussa en norrman. Det var väl den nationalitet jag verkligen inte hade behövt pussa! Jag och Leo gick till ett kafé och fikade och träffade denne trevlige norrman som vi känner. Eftersom jag alltid härmar Leo i dessa sociala sammanhang och han gjorde handskakning så for jag upp (han är väligt lång och stor denne norrman) och pussade honom lite tafatt på kinden. Det känns helt enkelt aldrig helt naturligt när jag ska kindpussas, jag har inte vuxit upp så och det kommer förmodligen aldrig bli naturligt. Jag hejar på alla och ler istället, det borde väl vara artigt nog.

Jag tror jag nämnde att vi har höns och en tupp, och faktiskt finns där även en and eller anka (jag är inte så bra på fåglar). Hur den har hittat dit det kan man fråga sig, men den ser ut att trivas och blir accepterad av de andra. Tuppen brukar jag höra om nätterna ibland när den gal. Den gal ikapp med grannens målbrottstupp. Det låter riktigt falskt, jag börjar nästan skratta mitt i natten. Våran tupp gal däremot rent och fint och högt. Det är lite mysigt att kliva ut genom dörren och mötas av våra höns, det känns liksom väldigt "mitt i naturen" aktigt. Våra hönor hade lagt tre ägg under natten eller gårdagen. Bilden ovan är tagen nu i morse när jag håller ett av dessa ägg. Jag vet, jag ser väldigt from ut, som om jag är heliga Maria och håller i Jesus barnet ungefär.  

Tacos

Det här med tacos är lite intressant. Mexico är ju tacosens moder, och som här äts tacos! Men en mexikansk tacos är knappt en gnutta lik våra svenska tacos som är mer tex-mex inspirerade från USA. Här serveras man flera små, små majsmjöls-tortillas obligatoriskt fyllda med koriander, lime, lök plus något valt tillbehör. Stark chilisås får man ta på själv efter eget önskemål. Taco betyder bunt eller kloss, ett vettigt namn eftersom man äter det så.  Majstortillan finner man i eller som tillbehör till alla mexikanska rätter. Burritos, chilaquiles och enchiladas är några exempel på rätter med majstortillan. Min favorit är dock tacos, mums!

De senaste dagarna har jag suttit mycket framför datorn. Jag har översatt och redigerat Buon Ventos meny. Blir så tjusigt så. Det har också blivit lite arbetssökande inför den kommande verkligheten i Sverige. Arbiggan har dragit sig tillbaka så det har inte blivit några fler insändare. Igår hade vi en liten minikurs i svenska. Cece ville lära sig någonting. Jag tänkte att "Hur mår du?" och svaret "Bra" kunde vara lämpligt. Han behöver öva lite helt klart. Det lät ungefär "hor or ro?". Då ryckte Leo in och lärde Cece hur man egentligen ska uttala "Hur mår du?" och sa att "hor mor do?" säger man faktiskt. Så medan italiano Nr 1 lärde italiano Nr 2 svenska stod jag och skrattade vid sidan om. Cece har nu stora planer på att öppna en pizzeria i Sverige och sjunga italienska sånger för sina kunder och passa på att öva upp sin svenska lite mer. 

Argbiggan är i farten

Jag går och väntar på att få arbeta på Casa Bichus underbara SPA. Det är turistfattigt i området just nu så jag är inte så förvånad att de ännu inte har ringt. Men det börjar krypa i benen, jag vill uträtta någonting. Tänk att jag trodde aldrig att jag skulle längta efter att få arbeta! Men det är det jag gör. Tålamod är dock en mycket bra egenskap att ha eller att öva upp om man inte har den naturligt. Jag tror att det kan bli mycket att göra vid jul och nyår så jag får hålla ut ett litet tag till. Alldeles säkert kommer i princip alla hotel vara fullbokade och förhoppningsvis vill alla som bor på Casa Bichu ha behandling.
          I min tålmodiga väntan sysselsätter jag mig bland annat med att skriva lite smått ilskna insändare till tidningar. Jag vet, lite pinsamt är det faktiskt och egentligen tycker jag inte alls om att erkänna detta. Insändarskribenter för mig är oftast lika med arga gamla bittra tanter och farbrödrar som klagar på hundbajs på vägarna, eller att människor går på fel sida av gångvägen. Jag vill helst inte identifiera mig med dessa, inte riktigt ännu. Men, att publicera är ett mycket effektivt sätt att få respons och debatt och det är det som är min tanke. Mina insändarattacker går alltså ut på att skapa en debatt om mitt yrke som sjukgymnast. Det verkar nämligen som en del har fått för sig att det behövs sjukgymnaster och att det kommer att vara ett bristyrke om fem år. Det senare är Sacos nya framtidsprognos. Hoppas att det stämmer. Jag är dock mycket skeptisk och har därför börjat att reagera och agera. Till skillnad från många andra som reagerar men inte agerar. Reagera är, precis som det låter, ett förstadie till agera.
          Jag som själv är sjukgymnast vet att det är otroligt svårt att få jobb inom min yrkeskategori. Nyutbildade är ofta arbetslösa eller hoppar runt på vikariat. Medierna får för sig en sak och tar inte reda på fakta på ett korrekt sätt och vips så har man publicerat en sanning som enligt mig är väldigt relativ. Sacos prognos är just en prognos och grundar sig på en massa antaganden. Pensionsavgångar är det enda konkreta i deras rapport. Enligt högskoleverkets rapporter om etablering på arbetsmarknaden kan man läsa att sjukgymnaster har haft svårt att etablera sig på arbetsmarknaden. Av examinerade 05/06 hade bara 67 procent etablerat sig på arbetsmarknaden. Det tål att jämföras med läkare som hade ett etableringstal om 96 procent och sjuksköterskor 82 procent. Det är ingen som nämner dessa siffror som trots allt baseras på fakta som inhämtats historiskt och alltså borde väga betydligt tyngre än framtidsprognoser.
          Det pratas fortfarande om att starta en ny sjukgymnastutbildning i Växjö. Jag tycker att vi sjukgymnaster måste börja protestera mot sådana planer och förmedla den verklighet som råder. Vi har konkurrens så att det räcker. Ännu mer konkurrens skulle påverka vår löneutveckling och status på arbetsmarkanden negativt. Ja, det var åsikter så att det räcker för idag och en tid framöver.

Igår hade vi en heldag vid en pool som ligger här i Zipolite. Jag har nu konstaterat att Leo är en tvättäkta grillnörd som älskar att grilla. Det verkar vara själva elden som är det roliga. Han står i timmar och petar in de rätta pinnarna på de rätta ställena. Nu när jag tänker efter så kommer jag ihåg att även den svenska sommarens engångsgrillar blev ett grillprojekt för honom. Även där gick det att peta, ändra och förbättra. Eventuellt stoppa dit lite papper eller dylikt. Igår var det en lagom dos grillstund och tid vid poolen och en väldigt trevlig dag. Vi hade nämligen tagit med oss kol. Sist gjorde vi (läs Leo) en eld av två stora brädbitar. Innan dessa brädbitar hade tagit eld och slutligen blivit till kol så hade hela fyra timmar förflutit och skymningen började anas. En timma till för köttet som skulle grillas och sedan åt vi precis innan mörkret tillsammans med myggorna. Det gick bra och var trevligt det också, men jag föredrar ändå grillning med kol.

Musik, öronakupunktur och Pochutla (igen)

Idag har jag och Josefin varit i Pochutla, det blir andra gången denna veckan för min del. Idag var det inte lika fridfullt som sist. Vi åkte Camionetas och chauffören körde som en galning så jag blev åksjuk. Vi fick i alla fall uträttat det som var tänkt och det får vi vara nöjda med. Väl hemkommen till trygga och lilla Zipolite stack jag Josefin med nålar i öronen (öronakupunktur). Hon har varit krasslig i en vecka och är rejält förskyld. De nålar jag satte dit igår hjäpte så vi upprepade den behandlingen. I övrigt har jag inte så mycket mer att tillägga. Vi trivs väldigt bra i huset och Walter är en toppenroomie. Choko har inte gjort några framsteg med "Ligg", fastän jag har försökt med kött. Det borde ha fungerat tycker jag, men det kanske behövs mer för att muta honom till att lära sig någonting. Jag kan delvis förstå hans tröghet för han har varit med om mycket i veckan. Under några kvällar hade han ett liten äventyr med en honhund och utav detta uppkom ett triangeldrama som urartade i ett slagsmål mellan Choko och en annan hanhund (förmodligen hans far) och han blev biten precis invid ögat. Det ser dock ut att läka fint. 

Igår var det stor musikkväll här på Buon Vento. En riktigt duktig artist vid namn Marianne Aya Omac spelade och hela restaurangen fylldes med människor som beundrat lyssnade på hennes mäktiga röst.

Slottet

Gårdagens shopping i Pochutla var riktigt lyckad. Jag fick iväg mina julklappspaket och uträttade en hel del andra ärenden. Det var inte alltför varmt och jag hade tur och timade in camionetas så jag slapp vänta alltför länge. På vägen hem hade jag en intressant diskussion tillsammans med en skolflicka i elvaårsåldern och en man över sjuttio. Skolflickan berättade att hon och hennes syster gick i en privatskola i Pochutla som kostade hennes föräldrar ungefär två tusen pesos per månad (lite drygt tusen kronor). Hennes föräldrar fick arbeta mycket för att kunna ha råd med detta. Det tål att tilläggas att de allra flesta aldrig skulle ha råd till detta ens om de försökte. Mannen kom från Pluma Hidalgo, en stad i bergen några mil inåt landet. Han var på väg att besöka sin bror som bor i Zipolite. Det var stundtals svårt att höra vad han sa eftersom han saknade både en och två tänder och pratade otroligt snabbt. Jag uppfattade ialla fall att han var väldigt besviken och kände stor sorg över mexicos politiska styre både historiskt och så som det är idag. Han berättade att han nyligen fått reda på att han har en cancer i strupen eller bröstet. En operation skulle kosta honom 40 000 pesos vilket han inte hade råd med. Diskussionerna fick mig att tänka på hur bra vi har det i Sverige. Vi föds alla med silversked i munnen. Vi behöver aldrig bekymra oss över att ha råd med skola och sjukvård. Det är någonting vi tar för givet. Det bara finns där. Jag skulle önska att vi kunde uppskatta det lite mer och framför allt att det är ett system som vi kan få ha kvar länge, länge. Jag tycker att skola och sjukvård ska vara lika för alla individer i samhället. Att privatisera detta innebär alltid och helt naturligt att vinstintressen kommer med i bilden. Bort med dessa privatiseringar, de kan få driva vinstdrivande företag på annat håll!

Efter min lyckade Pochutladag flyttade vi in i huset. Jag häpnade när jag klev in genom dörrarna. Det är som ett slott! Fint klinkersgolv, MYCKET vatten i duschen, myggnät vid varje fönster och rent och fint. På trädgården har vi fått några husdjur på köpet, en tupp som gol så att det ekade i byn i natt och några hönor. Vi sov där utan Walter inatt. Jag gick hem tidigare än Leo och det kändes lite ensligt i det stora huset. Stegen ekade när jag gick omkring därinne. Jag tror det kommer bli bra sällskap med Walter i huset när Leo jobbar sent. Han verkar faktiskt lite upptrissad över den här flytten och tar det på stort allvar. Han har redan frågat Leo hur vi ska göra med städningen och mig frågade han idag om det var lugnt och stilla där inatt. Helt rätt saker att fråga om enligt mig! Det bådar gott inför framtiden. Han kanske kan ha lite italienskaklasser med mig (det går ju inte så bra för mig och Leo gällande det svensk-italienska språkutbytet).