Lätt att resa i Mexico

Jag är nu tillbaka i Zipolite efter en liten semestertrip i Choklad- och Mezcal staden Oaxaca. Det är en fantastiskt mysig och fin gammal kolonialstad med sitt Zókalo, torget, i centrum med ett ständigt myller av människor som söker en vilopaus i skuggan, passar på att få skorna putsade av en av alla skoputsare eller, som de flesta turister, vill dricka en cappuccino på ett av cafeerna runtomkring. Staden har helt kvadratiska identiska kvarter så jag vet aldrig vart jag befinner mig, men Zókalon brukar man alltid hitta till.

          Jag åkte dit för att shoppa med mig så mycket fina Mexikanska hantverk jag kan få ner i väskan, kanske ett litet desperat försök att få med mig Mexico hem till Sverige. Jag åkte även för att möta upp min exkollega Lisa och hennes syster Sofia som är och semestrar tre veckor här i Mexico. Bland det första de sa när vi träffades var hur förvånansvärt lätt de tyckte det var att resa i landet. Och inte alls farligt som de befarade innan, viket stämmer väldigt bra. Det är inte farligare än i något annat syd- eller centralamerikansk land. Mexico har ett väldigt vänligt och hjälpsamt folk, det går smidiga bussar och inrikesflyg till i princip alla platser i landet. Det går alldeles utmärkt att resa nattetid på de stora fina bussarna och man behöver inte vara rädd, bara använda vanligt sunt förnuft. Blandar man sig inte i något drogkrig och håller sig på hyfsat avstånd från norra delen så är det som att åka till Thailand. Många gånger när jag nämner att jag är i Mexico, har varit där eller ska dit så tror människor att jag är äventyrligare än Indiana Jones! Så är alltså icke fallet. Mexico har oförtjänt dåligt ryckte på grund av att allt man hör hemma i medierna är angående det brutala drogkriget som visserligen existerar och är fruktansvärt, men inte gör landet farligt för turister. Mexico är ett fantastiskt land som är väl värt ett besök.

För att komma till Oaxaca åkte jag en liten minibuss som på dryga sex timmar tar sig genom de snirkliga vägarna i bergen till staden. Bredvid mig på bussen hade jag en gammal mexikansk man med rejäl mage och käpp. Han skulle hem till sitt hus i Oaxaca för att titta till det och sedan åka tillbaka till Puerto Angel där han har en ranch med fruktodlingar. Han bjöd in mig till sin ranch och sa att det var bara att titta förbi när jag var tillbaka i Ziplite igen. Han var väldigt vänlig så innan bussen stannade frågade jag honom om han visste var busstationen låg eftersom jag skulle dit för att möta upp mina vänner. Han sa att jag inte skulle oroa mig för han hade sin bil parkerad där så han skulle visa mig vägen. Han stannade en taxi och så delade vi den till stationen. Fast han var så vänlig och snäll så slog mig ändå tanken att han kanske ville vi skulle dela taxi för att han skulle slippa betala. Bara en snabb tanke som passerade och sedan ingenting mer. När vi hoppade ur var han snabbare att betala fastän jag insisterade. Jag fick alltså slänga bort den tanken. Sedan följde han med mig ända in till stationen och jag funderade om han kanske hade tänkt att följa med och hämta upp mina vänner och sedan köra oss in till centrum med sin bil. En annan tanke som slog mig då var att han kanske hade en baktanke med det och ville gifta sig med mig? Man vet ju faktiskt aldrig. Och hur skulle ska jag förklara för Lisa och Sofia om jag kommer där och hämtar dem med denne okände gamle mannen? I samma stund som jag började tänka så sade han hejdå och lämnade mig inne på stationen försäkrad om att jag hade hittat dit. Ytterligare en tanke att kasta bort alltså. Den gamle mannen var bara en väldigt fin, snäll och hjälpsam människa som så ofta är fallet. Synd att sådana tankar ens dyker upp, fast det är väl ett sundhetstecken när man pratar med okända människor.

Inne på stationen förstod jag ganska snart att det inte var rätt station. Det var lite väl risiga bussar för att jag skulle tro att de hade åkt med dessa. Jag frågade och fick då till svar att de förmodligen hade kommit till en annan busstation. Det var bara till att sätta sig i en annan taxibil och åka till den rätta stationen. Inne i bilen ville den unge taxichauffören helt plötsligt veta hur man sa "Dios te bendiga" på svenska. Jag hade aldrig hört detta förut så jag fattade först inte vad det betydde. Efter mycket om och men förstod jag till slut att det betydde "Gud välsigne dig". Så när jag hoppade ut ur bilen och hade betalat så sade han naturligt vis "Gud välsigne dig". Jag log och sa detsamma tillbaka. Ja, det är sådana händelser och möten som med den gamle mannen och den kristna taxichauffören som gör att jag tycker om Mexico ännu mer.