San Cristobal de las casas

Igår morse kom vi tillbaka efter en minisemester i San Cristobal de las casas, en mysig och kall liten stad i Chiapas. Vi gjorde lite utflykter, bland annat till Cascadas de Chiflon, lagos de Montebellos och red till en by som heter San Jose Chamula. I Chamula har de lite speciella religiösa ceremonier. Det är en katolsk tro och kyrka, men uppblandat med många inhemska maya traditioner. Inne i byns kyrka var det fullt av tända ljus, varav varje ljus representerar en borgången person, och på golvet låg det fullt av barr, förmodligen för att det är varmare att sitta på än det kalla stengolvet. Människor satt framför ljusen och bad och åt samtidigt. Många hade med sig kolsyrade drycker för enligt tradition är rapning ett av sättet att be. Lite märkligt.

          Vi strosade också runt mycket i staden och såg på alla fina hantverk på marknaden. Chiapas är den fattigaste delstaten i Mexico och många lever knapert på att tillverka och sälja hantverk.

         

Imorgon flyger jag hem till Sverige. Tack alla ni som har läst och uppskattat min blogg. Det är så skoj att ni vet lite vad jag har gjort här och hur jag har haft det. Mexico finns kvar i mitt hjärta och det är defenitivt inte sista besöket här.

KRAM

Petra

Amöbor på party

För en stund sedan försvann ännu en dag i Zipolite genom en vacker solnedgång. Nu har nedräkningen börjat, en vecka kvar till jag åker hem. Känns som vanligt lite vemodigt med många avsked som väntar, men jag ska fortsätta njuta till sista timmen. Idag var vi och åt en riktig braklunch på Posada Aris, ett hostel med restaurangverksamhet som drivs av Jucy, en av Leos vänner. Det är Jucys mamma som är kock och hon lagar helt gudomlig mat. Idag åt vi en grekisk sallad och räkor med potatiskräm med saffran till förrätt och pasta till huvudrätt. Två glas vitt vin blev det till så jag tror att mina amöbor som bor i min mage blev både mätta och lite runda under fötterna. Jag har inte nämnt detta innan, men jag gjorde ett parasittest som visade att jag har fyra olika sortes amöbor i magen. Jag tyckte först att testet verkade lite onödigt eftersom jag är symtomfri just nu, men för några veckor sedan var jag rejält magsjuk i två omgångar så på grund av det gjorde jag testet för säkerhets skull. Och det fanns ju en hel del smaskens därinne. Först blev jag illamående av tanken på att det bor små saker i min kära mage. Nu har jag vant mig så jag brukar tänka att jag matar dem när jag äter. De trivs nog väldigt bra tror jag. Snart ska jag dock ha ihjäl dem med en medicin som jag ska ta de tre sista dagarna innan jag åker. På så vis kan jag vara nästan helt hundra på att inga nya har tillkommit.
          I morgon kväll åker jag och Leo på en liten minisemester till Chiapas, Oaxacas grannstat. Vi kommer besöka den fina, men kalla staden San Cristobal de las casas och eventuellt närliggande ruiner och vattenfall. Jag ska skriva och visa bilder för er när jag är tillbaks här igen.
          Livet här den senaste tiden har annars fortsatt i en stilla lunk långt bort från ekorrshjul och stress. Det är lustigt för de här fyra månaderna jag har varit här känns som så mycket längre. Jag vet att fyra månader hemma brukar flyga iväg, man hinner knappt att blinka. Här går tiden väldigt långsamt, på ett bra sätt. Jag tror det är när man har väldigt mycket omkring sig och många tider att passa som tiden går snabbare. Här är jag helt utan klocka och har faktiskt egentligen inga åtaganden. Vilken lyx att jag har fått den här långa tiden och bara få vara. Tid är verkligen värt så mycket mer än pengar. En klok volontär sa igår att hon brukar tänka att varje pryl hon köper får hon betala med sin tid eftersom hon måste jobba in pengarna till saken hon köper. Så ska jag också tänka när jag väl är tillbaka i konsumtionsvärlden igen.

         Choko och Punk-A idag på stranden. De brukar roa sig väldigt bra själva, bland annat genom att gräva efter små krabbor.

Patricia

Patricia är 32 år och kom till Piña Palmera första gånen då hon var 25. Jag frågade henne om hon kunde tänka sig att bli porträtterad i min blogg och det ville hon gärna. Jag känner inte Paty så väl men de gånger vi pratar eller diskuterar någonting så slår det mig alltid att hon är en väldigt klok och intelligent kvinna.
          Paty växte upp i Santa María Coixtepec, en zapotec by med cirka 500 invånare som ligger uppe i ett av de stora bergskedjor som finns i Oaxaca. Paty insjuknade i Polio vid två års ålder och det var så hon fick sitt funktionshinder. Hon lärde sig att gå vid åtta års ålder och idag brukar hon växla mellan att gå och förflyttar sig i rullstol ibland för att avlasta. Hennes födelseby Coixtepec har bara skola upp till och med lågstadiet så bland annat därför flyttade Paty vid 14 års ålder till en bror i Huatulco för att studera mellanstadiet. Hon säger också att det var svårt med tillgängligheten för henne i byn, som inte var anpassad efter personer med funktionshinder, och att acceptansen från andra invånare ibland inte var så som hon önskade.
          I Huatulco läste Paty således vidare och avslutade gymnasiet. Hon hade, som många andra, inte råd med en universitetsutbildning, men har hittat andra bra vägar till utbildning. Efter gymnasiet började hon en datautbildning på ett år och när den var avklarad sökte hon sig till Piña. Hon säger att hon redan var väldigt självständig då hon kom till Piña och det kan man ju förstå eftersom hon var van att klara sig själv sedan 14 års ålder. Samtidigt som hon började att arbeta på Piña startade hon en tvåårig utbildning i Huatulco i "Economia Solidaria", översatt "Solidarisk Ekonomi". Utbildningen samlade människor från oilka organisationer, såsom Piña eller kvinnoorganisationer eller liknande. Som jag förstod det när jag pratade med Paty var utbildningen gratis, men för att bekosta sina resor till och från Oaxaca stad hjälpte Piña till ekonomiskt i utbyte mot att Paty arbetade i Piñas affär. Även nu betalar Paty av genom att arbeta för Piña.
          Paty berättar att en av hennes lärare i ekonomiutbildningen, Betty Cariño, blev politiskt mördad för inte så länge sedan. Cariño var en stark ledare för organisationen CACTUS, en socialistisk rörelse som kämpar för mänskliga rättigheter i staten. Vi pratar sedan om Oaxacas kaotiska och komplicerade politik som hon är väldigt insatt i. I juli 2010 skedde ett historiskt maktskifte i Oaxaca där det korrupta och maktlystna partiet PRI som har styrt delstaten i över åttio år fick se sig besegrat. Under senaste årtiondet har, på grund av detta politiska styre som inte har brytt sig om fattigdomen utan hellre har velat spendera pengar på onödiga projekt, många socialistiska organisationer fötts fram för att protestera. År -96 började lärare en strejk för att kräva mer pengar till skolväsendet. Detta möttes av våldsamheter från regeringen och det hela trappades upp till ett våldsamt upplopp. Lärarnas aktion kan förenklat sägas vara starten till en socialistisk revolution där flera andra organisationer och de folkliga massorna trädde fram i kampen mot Oaxacas många orättvisor.
          Paty berättar vidare att på grund av de många politiska morden på personer inom socialistiska organisationer har många av dessa organisationer försvunnit på grund av rädsla. Hon är orolig för hur det kommer att bli i Oaxaca som nu styrs av ett flerpartisystem sedan PRI förlorade valet. Visst tycker hon att det är bra att det har blivit maktskifte, men med ett så ostabilt förflutet tror hon inte att det kommer att gå så lätt att ställa saker till rätta. Det är många som med rätta helt har tappat förtroendet för politiker, vilka det än må vara.
          När jag frågar Paty om hennes framtidsplaner säger hon att hon är väldigt nöjd så som hon har det nu. Hon kommer att fortsätta arbetet på Piña, där hon är ytterst ansvarig för affären, så länge som hon känner att det ger henne någonting.

Lätt att resa i Mexico

Jag är nu tillbaka i Zipolite efter en liten semestertrip i Choklad- och Mezcal staden Oaxaca. Det är en fantastiskt mysig och fin gammal kolonialstad med sitt Zókalo, torget, i centrum med ett ständigt myller av människor som söker en vilopaus i skuggan, passar på att få skorna putsade av en av alla skoputsare eller, som de flesta turister, vill dricka en cappuccino på ett av cafeerna runtomkring. Staden har helt kvadratiska identiska kvarter så jag vet aldrig vart jag befinner mig, men Zókalon brukar man alltid hitta till.

          Jag åkte dit för att shoppa med mig så mycket fina Mexikanska hantverk jag kan få ner i väskan, kanske ett litet desperat försök att få med mig Mexico hem till Sverige. Jag åkte även för att möta upp min exkollega Lisa och hennes syster Sofia som är och semestrar tre veckor här i Mexico. Bland det första de sa när vi träffades var hur förvånansvärt lätt de tyckte det var att resa i landet. Och inte alls farligt som de befarade innan, viket stämmer väldigt bra. Det är inte farligare än i något annat syd- eller centralamerikansk land. Mexico har ett väldigt vänligt och hjälpsamt folk, det går smidiga bussar och inrikesflyg till i princip alla platser i landet. Det går alldeles utmärkt att resa nattetid på de stora fina bussarna och man behöver inte vara rädd, bara använda vanligt sunt förnuft. Blandar man sig inte i något drogkrig och håller sig på hyfsat avstånd från norra delen så är det som att åka till Thailand. Många gånger när jag nämner att jag är i Mexico, har varit där eller ska dit så tror människor att jag är äventyrligare än Indiana Jones! Så är alltså icke fallet. Mexico har oförtjänt dåligt ryckte på grund av att allt man hör hemma i medierna är angående det brutala drogkriget som visserligen existerar och är fruktansvärt, men inte gör landet farligt för turister. Mexico är ett fantastiskt land som är väl värt ett besök.

För att komma till Oaxaca åkte jag en liten minibuss som på dryga sex timmar tar sig genom de snirkliga vägarna i bergen till staden. Bredvid mig på bussen hade jag en gammal mexikansk man med rejäl mage och käpp. Han skulle hem till sitt hus i Oaxaca för att titta till det och sedan åka tillbaka till Puerto Angel där han har en ranch med fruktodlingar. Han bjöd in mig till sin ranch och sa att det var bara att titta förbi när jag var tillbaka i Ziplite igen. Han var väldigt vänlig så innan bussen stannade frågade jag honom om han visste var busstationen låg eftersom jag skulle dit för att möta upp mina vänner. Han sa att jag inte skulle oroa mig för han hade sin bil parkerad där så han skulle visa mig vägen. Han stannade en taxi och så delade vi den till stationen. Fast han var så vänlig och snäll så slog mig ändå tanken att han kanske ville vi skulle dela taxi för att han skulle slippa betala. Bara en snabb tanke som passerade och sedan ingenting mer. När vi hoppade ur var han snabbare att betala fastän jag insisterade. Jag fick alltså slänga bort den tanken. Sedan följde han med mig ända in till stationen och jag funderade om han kanske hade tänkt att följa med och hämta upp mina vänner och sedan köra oss in till centrum med sin bil. En annan tanke som slog mig då var att han kanske hade en baktanke med det och ville gifta sig med mig? Man vet ju faktiskt aldrig. Och hur skulle ska jag förklara för Lisa och Sofia om jag kommer där och hämtar dem med denne okände gamle mannen? I samma stund som jag började tänka så sade han hejdå och lämnade mig inne på stationen försäkrad om att jag hade hittat dit. Ytterligare en tanke att kasta bort alltså. Den gamle mannen var bara en väldigt fin, snäll och hjälpsam människa som så ofta är fallet. Synd att sådana tankar ens dyker upp, fast det är väl ett sundhetstecken när man pratar med okända människor.

Inne på stationen förstod jag ganska snart att det inte var rätt station. Det var lite väl risiga bussar för att jag skulle tro att de hade åkt med dessa. Jag frågade och fick då till svar att de förmodligen hade kommit till en annan busstation. Det var bara till att sätta sig i en annan taxibil och åka till den rätta stationen. Inne i bilen ville den unge taxichauffören helt plötsligt veta hur man sa "Dios te bendiga" på svenska. Jag hade aldrig hört detta förut så jag fattade först inte vad det betydde. Efter mycket om och men förstod jag till slut att det betydde "Gud välsigne dig". Så när jag hoppade ut ur bilen och hade betalat så sade han naturligt vis "Gud välsigne dig". Jag log och sa detsamma tillbaka. Ja, det är sådana händelser och möten som med den gamle mannen och den kristna taxichauffören som gör att jag tycker om Mexico ännu mer.

Konsumtion och Banandräkt

En av sakerna jag gillar allra bäst med att vara här är den totala avsaknaden av konsumtionshets. Det slår mig vilket otroligt flöde av information vi pumpas med dagligen hemma. Reklam på TV, TV-programmen i sig som meddelar att den färgen på tapeten ska det vara, eller får det att se ut som att det tar en kvart att bygga en altan, reklam på skyltar, tidningar. En ständig strid ström av på ett eller annat sätt konsumtionsinformation. Reklam finns självklart på TV här också, men jag upplever inte samma hets. Här används och återanvänds alla prylar tills de är slut, kaput. Man kör gamla bilbubblor som är lätta för mekanikern att renovera och använder sin hängmatta tills det är ett hål i den, då kan man börja fundera på att köpa en ny.
          Reklamenformerna ser också lite annorlunda ut här. Ingen har någon brevlåda vid huset, utan man får åka och hämta posten på sitt lokala postkontor. Alltså omöjligt för butikerna att lämna kilovis av reklamblad. Istället åker de runt och ropar ut sina erbjudanden. De kopplar på en megafon på biltaket, har en mikrofon inne i bilen som de pratar i och på det viset åker de gata upp och ner och basunerar ut sina erbjudanden. Det här har jag hört flera gånger:  "Approvecha señoras ama de casa, naranjas solo diez pesos. Manda su hijo a comprar naranjas, solo diez pesos" Översatt: "Passa på hemmafruar, apelsiner för tio pesos. Skicka ert barn att köpa apelsiner, bara tio pesos". Jag blir alltid lite full i skratt när de kommer med megafonbilarna, men det är verkligen störtskönt att höra och se.
          Jag läste en intressant artikel i en svensk tidning på flygplanet på väg hit. Jag sparade artikeln som handlade om bomullsindustrin som verkar vara minst sagt ofin. Utan att gå in på den debatten så var det jag ville spara någonting som stod om svenskarnas konsumtion. Svensken konsumerar 9 kilo textil i form av kläder per år och konsumtionen har på tio år ökat med 60 procent. Det är väldigt mycket, och jag tror inte att det bara är textilkonsumtionen som har ökat. Den gamla vanliga frågan är om vi blir lyckligare av att handla mera och det gamla vanliga svaret är att nej, det blir vi inte. Men ändå fortsätter människor att köpa, köpa och köpa. Är det för att allt måste vara perfekt? Jagar vi den ouppnåeliga perfektionen? Här är ingenting perfekt. Allt, eller det mesta i alla fall, är slitet, skitet, nött och kantstött. Men nog så charmigt.

Igår hade vi en avskedsfest för min kära vän och Piña volontär som åker i morgon. Vi överraskade henne med en fruktmaskerad, där hon fick en hemmasydd banandräkt. Hon är tyvärr inte med på bilden, men det var den klart bästa dräkten. Vi andra var bland annat chilifrukt, kokosnöt och melon. Jag hade tänkt mig att vara en jordgubbe, men liknade mest en tomat. Det var en superskoj fest. Efter ett tag tog vi av oss dräkterna och åkte till en festival i grannbyn där vi åkte hemmabyggt pariserhjul, tittade på afrikansk gatudans, åt popkorn, majskolvar och strosade runt innan vi åkte hem på ett bilflak i sann mexicoanda.

Ett med naturen i Ventanilla

Igår var vi och red i Ventanilla, samma strand där vi släppte ut de små sköldpaddorna. Jag var där och red säkert fem gånger när jag var här i Mexico för två år sedan. Varje gång är det som en religös upplevelse. Det är helt enkelt oslagbart. Den milslånga öde sandstranden med de starka vågorna, den alldeles klargröna skogen innanför stranden, bergen man skymtar långt inåt land, och så den stilla lagunen precis intill havet och solnedgången när man vänder hemåt.

          Jag red samma häst jag tidigare ridit, Careto. En jättefin och minst sagt pigg häst. I början är jag alltid nervös, jag har respekt för hästar speciellt när jag är bredvid dem och när man inte känner dem så väl. Det brukar dock släppa när jag sitter uppepå. Jag var lite ovan i början med Careto. Ramiro, den skönsjungande hästägaren, påpekade noga att jag inte skulle dra för hårt i Caretos tyglar eftersom han då stegrar sig. Det är bättre att svänga honom från höger till vänster när man vill ha stopp på honom. Jag minns detta från förra gången jag red honom, fast jag hade glömt att man kunde dra lite men inte för hårt. Igår i början vågade jag inte dra alls så Careto satte iväg i galopp nästan direkt och jag fick vända och hålla på och trixa tills han lugnade ned sig. Men direkt när han skulle börja skritta igen så blev det galopp. Och så där höll vi på från stopp till galopp. Sedan fick jag instruktion att jag kunde dra, men som sagt inte för hårt. Efter det fick jag kontroll och det kändes underbart att rida fina Careto.
          I slutet av ridturen, innan man vänder hemåt igen, finns en stor lagun och där badar och simmar man med hästarna och rider en liten sväng barbacka.

  

Jag har nu bokat om min hemresebiljett från april till mitten av februari eftersom jag har fått ett jobb hemma i verkligheten från och med då. Nu har jag alltså en månad kvar här i paradiset och den tiden ska jag bara ha det skönt och njuta av värme, sol och fina människor. Jag har ju i och för sig haft det varmt och skönt och njutit även fram till nu, men jag har ändrat inställning lite grann. När jag kom hit var det med syfte att försöka hitta ett arbete och kunna jobba under tiden här. Som ni vet så fick jag ett arbete som lät väldigt bra, på Casa Bichu. De hörde dock tyvärr aldrig av sig, trots att de varje gång jag ringde försäkrade mig om att jag skulle förbereda mig på att jobba. Väldigt dålig stil tycker jag, eftersom det även hindrade mig att söka andra jobb då jag naivt trodde på dem och att jag verkligen skulle få jobba. Ja, så kan det vara. Nu bryr jag mig inte om det längre eftersom jag har ett jobb som väntar i Sverige och det är trots allt väldigt bra möjligheter med ett svenskt arbete. En svensk lön med svenska rättigheter, det är något jag alltid uppskattar extra mycket efter en tid utanför Europa, där sådana rättigheter oftast bara existerar för de som redan har pengar och kanske inte egentligen är i så stort behov av mer. 

Sköldpaddorna i Ventanilla

Dagen har jag tillbringat i Ventanilla, en väldigt lång sandstand några kilometer från Zipolite. Vi åkte dit för att boka en ridning på stranden i nästa vecka. När vi kom dit så fick vi reda på att de senare på eftermiddagen skulle släppa små bebissköldpaddor ut i havet så vi stannade för att få vara med. Varje dag plockar en hjälporganisation, som arbetar för att öka antalet sköldpaddor som har minskat drastiskt de senaste åren, upp sköldpaddsägg och förvarar dem i säkerhet fram till kläckningen. Efter kläckningen släpps de små liven ut i havet. Endast 2-3 procent av dessa klarar sig och blir fullvuxna sköldpaddor. Det var häftigt att hålla den lilla varelsen och se den vandra ut i havet. Hoppas att min lille paddis klarar sig från rovfåglar, hajar och allt annat farligt i havet.