För en stund sedan försvann ännu en dag i Zipolite genom en vacker solnedgång. Nu har nedräkningen börjat, en vecka kvar till jag åker hem. Känns som vanligt lite vemodigt med många avsked som väntar, men jag ska fortsätta njuta till sista timmen. Idag var vi och åt en riktig braklunch på Posada Aris, ett hostel med restaurangverksamhet som drivs av Jucy, en av Leos vänner. Det är Jucys mamma som är kock och hon lagar helt gudomlig mat. Idag åt vi en grekisk sallad och räkor med potatiskräm med saffran till förrätt och pasta till huvudrätt. Två glas vitt vin blev det till så jag tror att mina amöbor som bor i min mage blev både mätta och lite runda under fötterna. Jag har inte nämnt detta innan, men jag gjorde ett parasittest som visade att jag har fyra olika sortes amöbor i magen. Jag tyckte först att testet verkade lite onödigt eftersom jag är symtomfri just nu, men för några veckor sedan var jag rejält magsjuk i två omgångar så på grund av det gjorde jag testet för säkerhets skull. Och det fanns ju en hel del smaskens därinne. Först blev jag illamående av tanken på att det bor små saker i min kära mage. Nu har jag vant mig så jag brukar tänka att jag matar dem när jag äter. De trivs nog väldigt bra tror jag. Snart ska jag dock ha ihjäl dem med en medicin som jag ska ta de tre sista dagarna innan jag åker. På så vis kan jag vara nästan helt hundra på att inga nya har tillkommit.
I morgon kväll åker jag och Leo på en liten minisemester till Chiapas, Oaxacas grannstat. Vi kommer besöka den fina, men kalla staden San Cristobal de las casas och eventuellt närliggande ruiner och vattenfall. Jag ska skriva och visa bilder för er när jag är tillbaks här igen.
Livet här den senaste tiden har annars fortsatt i en stilla lunk långt bort från ekorrshjul och stress. Det är lustigt för de här fyra månaderna jag har varit här känns som så mycket längre. Jag vet att fyra månader hemma brukar flyga iväg, man hinner knappt att blinka. Här går tiden väldigt långsamt, på ett bra sätt. Jag tror det är när man har väldigt mycket omkring sig och många tider att passa som tiden går snabbare. Här är jag helt utan klocka och har faktiskt egentligen inga åtaganden. Vilken lyx att jag har fått den här långa tiden och bara få vara. Tid är verkligen värt så mycket mer än pengar. En klok volontär sa igår att hon brukar tänka att varje pryl hon köper får hon betala med sin tid eftersom hon måste jobba in pengarna till saken hon köper. Så ska jag också tänka när jag väl är tillbaka i konsumtionsvärlden igen.
Choko och Punk-A idag på stranden. De brukar roa sig väldigt bra själva, bland annat genom att gräva efter små krabbor.
